Mitt förslag är att en ev ny regering gärna kan behålla RUT.  Ska kvinnor klara såväl chefskap och avancemang som barn och familjeliv måste man ta till en hel del knep gå in för att göra det lätt att utnyttja möjligheter till avdrag för köp av bl. a tjänster i hemmet.  Barnvakts- och avlastningshjälp, hemvård av sjuka barn, som  till subventionerat pris  är också det en fråga om att skapa förutsättningarna för kvinnor  att kombinera yrkes- och familjeliv.

Men om det nu känns för beskt att tugga i sig för den rödgröna alliansen så tillåt bara RUT-avdrag för kvinnor. Män städar ju ändå rätt sällan. ensamstående killar med barn kan också få avdraget annars blir det synd om kidsen.

Städning är ett helt OK jobb. Jag vet för jag har själv jobbar som det. Lite slitigt men funkar bra när samtidigt pluggar till exempel. Jag har dessutom haft olika städänglar i mitt eget hem i över tio år. Jag började med det när jag tillträdde ett nytt chefsjobb samtidigt som jag försökte pussla ihop livet med två småttingar och en hjärtsjuk make. Då första gången bytte jag bort förmånsbil mot motsvarande summa i barnpassning och hemhjälp. Jag minns fortfarande den fantastiska känslan av välbefinnande som infann sig varje onsdag då när jag kunde jobba sent, komma hem kl 6 och mötas av två nybadade och utfodrade kottar i pyjamas allt inramat av en nystädad våning. Det är en upplevelse jag unnar alla småbarnsföräldrar. Under de här åren har ett antal städproffs avlöst varandra. De flesta med ett annat födelseland än mitt men ändå rätt lika mig. Jag har varit en anhalt på vägen för dem. En födkrok samtidigt som de läst komvux, vårdutbildning eller bara sparat ihop för att köpa det där kafét i Polen. Jag har aldrig känt att jag utnyttjat dem mer än de sopgubbar som nästan hela tiden kommer och tar hand om allt mitt avfall.

Nu under senaste veckan i sängen har jag läst Katarina Wennstams Alfahannen. Den handlar om den förfärlige hannen Jack Rappe som inte bara förför kvinnor på vita duken utan också ägnar sig åt samma övningar irl. Bakom sig lämnar han ett långt spår av unga kvinnor med kroppsliga såväl som själsliga skador. Omgivningen låter honom hållas därför att han är så känd eller kanske ökänd.  Romanens tema är i sig en given succe – kändis och sex en oslagbar combo. Är de det här de håller på med bakom scenen? Storyn går som på räls och någon större litterär upplevelse är det kanske inte även om de frekvent förekommande sexscenerna är inlevelsefullt beskrivna. Under vintern rapporterade SR Ekot att över 30 procent av kvinnorna i teater- och filmsvängen har blivit sextrakasserade. Det slår juriststudenterna men är fortfarande lägre än militärens deprimerande sifftor Detta visar att den här typen av skildringar fyller en funktion – att skapa en debatt.

Syrelseordförande i Bananbolaget

Det faktum att det finns en hel del Alfahannar, eller som Palme beskrev det Babianhannar,  i näringslivet är ovedersägligt. Därmed inte sagt att de beter sig lika tölpaktigt mot kvinnor som bokens Jack Rappe. Vi  vet inte mycket annat än att SACO-kvinnor rapporterar högre grad av sexuella trakasserier än LO-kvinnor. Det skulle vara intressant att få höra hur kvinnor i ledande befattning dvs de drygt 10 procent av ledningsgrupperna i börsnoterade bolag, upplever detta.

Den låga men ökande andelen kvinnor är i sig en riskfaktor. Diskrimineringsombudsmannen skriver att  om könsmönstren bryts eller utmanas på en arbetsplats – exempelvis om kvinnor kommer in i tidigare mansdominerade yrken – finns det risk för en ökning av sexuella trakasserier som ett sätt för den dominerande gruppen att hålla kvar eller återskapa den rådande ordningen.

I morgon ska jag prata om detta och kvotering  på ett seminarium med anledning av att det är den ett hundrade kvinnodagen i år.  Ämnet är:  ”Ställs det högre krav på kvinnor med makt?” En sak är i alla fall säker och det är att det kräver sin kvinna att tampas med makten.  Jag väntar mig inte så väldigt många sexuella trakasserier eftersom de två alfahannar som representerar den manliga makten är nallebjörnen Bengt Westerberg och förra JÄMO Claes Borgström.  Av Ingrid Burman, handikappombudsman, väntar jag mig spännande insikter. Som en av de tyngre (v) namnen under många år borde hon ha en del intressant att förtälja om politiska babianer.

Lagstadgad kvotering är ett utmärkt redskap om man vill ha ett snabbt resultat.  Norge har haft det i flera år Spanien har precis börjat.

Självreglerad kvoteringhar nästan samma effektivitet. Det tillämpas redan idag i många företag. Problemet med frivillig kvotering är att det endast används när ett rekryteringsbehov uppstår. Skälet till detta är mänskligt. De allra flesta är eniga om att jämställdhet är eftersträvansvärt men få är villiga att ge upp sitt uppdrag för att göra det möjligt.

Kvotering i sig är blind för kompetens. Kvotering utan kompetensvärdering ändrar bara en siffra på ett papper.

Lösningen är, som jag ser det, att varje styrelse, valberedning och ledningsgrupp tar kompetensfrågorna på betydligt större allvar genom att:

• lägger maktfrågorna åt sidan
• utvärderar sitt eget arbete
• tar konsekvenser av sina misslyckanden
• identifierar sina styrkor och svagheter
• aktivt arbetar för att identifiera den kompetens som saknas
• inse att den perfekta ledamoten inte alltid finns bland den egna bekantskapskretsen
• kvalitetssäkra rekryteringsprocesserna

Tidigare i kväll deltog jag i en sk webbinare – en skön combo av telefon- och webbkonferens – på temat mångfald. I denna deltog ett stort antal representanter för fond och pensionsförvaltare från Brasilien, via USA till Europa. I denna krets växer förändringskravet. 

Nu ska jag lägga datorn åt sidan och twittra en stund istället. SVT Debatt ska behandla kvoteringsfrågan. Det andra ämnet är tydligen spökjakt. Kanske ligger ämnena närmare varandra än vad man kan tro.

UPPDATERING

Nyamko Sabuni säger att moderaterna är fega som svängt i kvoteringsfrågan. Hon menar att de gjort detta bara för att ”straffa” näringslivet.  Är det så? Tja, hon sitter väl i regeringen så hon borde känna till en del.  Det är dock ett ganska märkligt uttalande som tyder på att  hon tycker att det är ett straff att få in kvinnor i bolagsstyrelserna. Men hallå, om det är så att kvinnor tillför kompetens hur kan det då vara ett straff?

Peggy B hotar att avgå om kvotering införs.  Då är det kanske ett straff att behöva dela styrelsebord med annat än män?

 Konsensuskulturen betyder också att alla vill hålla sig väl med makten.  (Ahlenius i Susanna Popovas intervjubok Sverige och tystnadenLind & Co, 2006.)

Man uttrycker gärna sin mening bara man inte behöver ta några konsekvenser och riskerar att stöta sig med någon som har mer att säga till om än man själv.  I en menig är detta mycket mänskligt men också mycket farligt.

I ”Sanningssägare eller karriärist – en bok om civilkurage” skriven av Margaret von Platen skildras  personer som sagt ifrån och påtalat missförhållanden, på bekostnad av sina karriärer och privatekonomi.   Att säga ifrån uppfattas ibalnd  som att svika och förråda. Det stämmer till eftertanke att läsa om de öden som drabbat personerna i boken.

Jag får samma obehagliga känsla närjag läser Ebba Lindsö:s nya bok ” ”Livet, makten och konsten att våga vara sig själv” (Albert Bonniers förlag).  Hon skriver att hon aldrig mer skulle vilja uppleva en enda dag av de 800 hon upplevde som verkställande direktör i landets kanske mäktigaste medlemsorganisation. Efter att ha tagit del av hennes skildring har jag full förståelse för detta.  Men det framstår som obegripligt att de ideer som hon gav uttryck för skulle betraktas som kontroversiella.

Förtroende handlar om respektfulla relationer. I en modern, öppen ekonomi är de ett måste. Utan förtroende blir det inga affärer. Och utan affärer överlever inga företag.

…Men det räcker inte. Det måste också finnas en tydlig värdegrund i företagen och den måstegöras begriplig och kontrollerbar både internt och externt. Det här är än viktigare idag när  det är spritt och därmed många gånger får en diffus karaktär. De ytterst ansvariga måste hålla etikens fana högt. I företagens värld är det styrelserna. Min andra slutsats är således att ledningsfrågorna i vid mening måste lysas igenom för attgarantera en fungerande maktdelning och maktkontroll.  (Ebba Lindsö i Aftonbladet 2003)

Det är möjligt att Ebba inte var rätt person att leda Svenskt Näringsliv i det långa loppet. Men jag tycker att det säger mer om organisationen än om henne. Hon beskriver sitt  liv både öppenhjärtligt och självkritisk.  Historien är väsentligt mycket mer spännande, underhållande och välskriven än de flesta memoarböcker av det här slaget som har publicerats de senaste åren. En extra viktig poäng är dessutom att hon är en kvinna som arbetat i en mycket manlig värld. Boken borde vara obligatorisk läsning för alla som strävar efter att öka kompetensen i sina organisationer genom att anställa de bästa. Män som kvinnor.  Om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Det är uppenbart att civilkuraget bland utmotade kvinnor är stort. De håller inte käften längre. De skriver böcker istället.  

För att göra historien tillgänglig för ännu fler borde den filmas. Den skulle bli lite som ”Legally Blond”  fast med huggtänder.

Vi har ett stort problem med att man inte tar till vara all kompetens som finns. Mindre än 20 procent av ledamöterna i bolagsstyrelsen är kvinnor. Vi vill förbättra jämställdheten.

Orden är Per Schlingmanns, partibeteckning moderat. Alla älskar inte hans uttalande, men frågan är om boten verkligen är värre än soten. Jag fick nyheten via sms medan jag satt på krogen Wasahof i Stockholm och firade att min kvinnliga vän  fått en professur.  Vid bordet bredvid satt ett antal av de 19,6 procent kvinnor som faktiskt har ansetts kompetenta nog att  att inneha en styrelseplats i ett börsnoterat svenskt bolag, ni vet Peggy, Marie, Lena mfl. Jag kunde inte hålla mig från att meddela sällskapet denna nyhet. Den mottogs blandat.

Nyheten kommer i fredagens edition av Veckans Affärer. Han säger:

Vi vill ha en förändring i aktiebolagslagen som innebär en tydligare kompetensredovisning av personer i styrelsen, valberedningen och ledningsgrupper i årsredovisningarna.

Vad säger  Nyamko Sabuni om detta? Det kommer vi snart att få veta.

Jag hävdar att jämställdhet och mångfald ska inte ses som en pålaga som samhället vill lägga på företagen utan som ett bevis på företagets förmåga att ta ansvar för sin egen verksamhets utveckling gentemot aktieägarna och samhället i övrigt. Det är styrelsens främsta uppgift att på ett innovativt sätt finna en väg mot den mångfald som en balans mellan kön, etnicitet, visioner, erfarenhet och kompetens skapar.

Verklig jämställdhet kan inte tvingas fram utan måste utvecklas inifrån med hjälp av övertygelse, enighet och öppenhet. En styrelse eller en ledning blir inte bättre bara genom att vissa kvoter uppfylls. Det handlar istället om att finna en balans. Extern reglering och lagar kan vara en hjälp men är inte tillräckligt.

Jämställdhet är ett medel för att möta framtidens utmaningar genom att tillvarata alla de resurser som finns tillgängliga. Den kritiska frågan för de svenska företagens framtida framgång är om och när de ska välja att arbeta med Sverige i tiden eller om de ska låta klockan gå baklänges och låta utvecklingen springa ifrån dem

Men om våra kära politiker har fått nog av att vänta ut närlingslivet så tror jag inte att frågan om kvotering kommer att vara av ondo i valrörelsen. Tvärt om, det är dags för politikerna att visa var de står i frågan.

PS Vilken partibeteckning tror ni ministern som införde kvotering i Norge hade? Just det ; Höjre

Det börjar storstilat med att DN lyfter fram individperspektivet . Skillnaderna mellan individerna i ett kollektiv är större än den genomsnittliga skillnaden mellan kollektiven som helhet. Här ska människan befrias från stereotypa könsroller. Befriaren heter samhället. 

Från detta hoppar DN snabbt in på kvotering i näringslivet. Här är allt  männens fel. Det är mäns bristande kompetens att identifiera kvinnors kompetens.  DN tappar plötsligt all tro på samhället som förändringskraft och menar istället att det är marknaden som kommer att fixa till männens kompetensproblem. Allt kommer att lösa sig när marknaden upptäcker att kvinnor också är kunder. 

Kvinnors rättigheter tycker DN är härligt men farligt. Pratar man för mycket om kvinnors rättigheter så kanske det blir så att kvinnor och HBT:are inte riktigt betraktas som människor. Hade DN googlat kvinnors rättigheter så kanske DN hade begripit hur det hänger ihop. DN hade kunnat läsa på Amnesty Internationals hemsida om att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. DN hade också kunnat läsa på regeringens webbsida om FN:s konvention från 1979 eller om det kändes för svårt på Dag Hammaskiöldsbibliotekets om FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor. Då kanske DN hade tänkt sig för en gång till innan DN skrev att kvinnor skulle ha allt att vinna på att inte stuvas undan i något särskilt rättighetspaket.

Lite internationell och tjusig vill DN ändå vara och drar därför en lans för Feministiskt bistånd. Egentligen är bistånd också farligt menar DN .  Bistånd är som att blåsa in luft i en sjuk kropp. Bäst att sluta med det för då tar slöseriet med pengar slut. Något bistån ska man inte ge till länder där kvinnor hålls kvar i underordning. Vad som är feministiskt med detta vet bara DN. 

Så här långt kommen är DN rätt trött på det här med jämställdhet. Därför avslutar DN med att ta upp en av sina favoritämnen: privat företagande i den offentliga sektorn. Nu har DN glömt bort vad man skrev i den första punkten att vi skulle se oss alla som individer och inte som kvinnor och män. Här ser DN kvinnornas stora chans att ta över verksamheten och bli chefer.

Summan av det hela är att jämställdhet är en fråga som samhället, staten, politikerna och Sverige har ansvar för. Med ett undantag – kvinnors skrala representation i näringslivets övre skikt. Här är det marknadens ansvar.

 DN:s ledarredaktion i skrivartagen  ( Anna Anka saknas på bilden)

Jag har många gånger deltagit i debatter med syftet att diskutera bristen på kvinnor i näringslivet.  Ett av de återkommande problemet med dessa samankomster är att det inte blir något riktigt meningsutbyte eftersom de verkliga skälen inte riktigt kommer i dagern. Ofta saknas dessutom ”den andra sidan” dvs de personer som verkligen är ansvariga för att män väljs in och kvinnor inte gör det.  Ibland urartar det hela i rena gissningslekar där skälen till dessa sakernas tillstånd når rent spekulativa nivåer. När någon kulturbärare varit obetänksam nog att faktiskt dyka upp ger detta inte heller direkt några dialektiska resultat. Självklarheter som -Det är ju faktiskt kvinnor som föder barn eller -Ammningen gör att kvinnor kommer efter i karriären för ju inte direkt diskusionen framåt.

Det är därför befriande när Anna Anka ger uttryck för ett antal uppfattningar om kvinnor som jag tror delas av många. KD:s partisekreterare Lennart Sjögren högg som en utsvuten gädda och även om han nu tvingats släppa taget så poppar den ene KD företrädaren efter den andre upp med hyllningar till den traditionella kvinnorollen. Jag har många gånger hört liknande tongångar både från män och kvinnor. Jämnåriga och yngre, välutbildade, inteligenta smarta kvinnor som lite skamset bekänner att ”det hade varit skönt att slippa all press, hitta en rik man och bli hemmafru”. Manliga kamrater som inte lika skamset pratar om sina fruar i termer av ” hon tar hand om  mig, det är en heltidssysselsättning”. De manliga kamraterna har gärna också långa utläggningar om alla prylar och pengar de ”givit” till sina livskamrater. Mer än en gång har jag fått agera smakråd när en dylig ”gåva”  förvärvats.

Det är min bestämda uppfattning vi alla skulle vinna mycket på att de, inte alltid så politiskt korrekta,  uppfattningarna och föreställningarna som ligger bakom kvinnors begränsade  roll i näringslivet kommer upp till ytan. Först då kan vi verkligen diskutera och kanske komma tillrätta med de verkliga orsakerna.

De män jag har träffat på, både privat och i yrket har till 99 procent varit av det hyggliga slaget. En del har jag faktiskt blivit riktigt förtjust i. De gånger förtjusningen slagit över i ren passion har föremålen varit helt och fullt manliga det kan jag försäkra. Numera är jag dessutom gift med en förträfflig karl. Upplysningsvis för vissa av kommentatorernas bästa så är han 198 cm lång och en bit över 100 kg  både i vikt och i bänkpress.

Visst finns det skillnader mellan M & Q. Skillnader som troligen är både biologiskt betingade och socialt inlärda. Men betänk att det samma gäller mellan individer.  Den största skillnaden finns  dock den mellan bra och dåliga mäniskor. Men jag säger som Ingemar Stenmark:

Det är ingen vits att försöka förklara för nått för nån som inget begrip

1. Det finns avgörande skillnader mellan merparten kvinnor och merparten män inte bara i kromosomhänseende utan också i uppbyggnaden av hjärnan
2. Gränsena mellan populationen kvinnor och populationen män är dock glidande. Det finns många individer som ligger mellan typiskt manligt och typiskt kvinnligt.

Varje individs personlighet  och identitet sitter i hjärnan.  Man kan hitta skillnader mellan typiska kvinnohjärnor och typiska manshjärnor men det är mycket svårt att utifrån detta dra långtgående slutsatser om vad som gäller för alla kvinnor eller alla män.  Skillnaden inom grupperna är helt enkelt för stora.

Diskriminering är, i sin bredaste definition, när en person eller grupp av personer gör åtskillnad mellan olika människor, inte på grund av meriter eller kvalitéer utan på grund av mer grundläggande egenskaper, delar av den diskriminerades identitet.

Frågan är om dessa biologiska faktum motiverar de olika villkor som män och kvinnor lever under?   Tja, inte vet jag världen är inte rättvis. Det jag kan något litet om dvs näringslivet, måste i vilket fall som helst ta alla chanser som finns till förbättring och utveckling. I företagen är det människor som gör jobbet och att inte se till att företagen får den mest kompetenta personen på varje post visar på dåligt ledarskap. Så länge bolagen uppvisar en våldsamt sned könsfördelning i förhållande till befolkningen kan man med fog misstänka att det är andra överväganden än de kompetensmässiga som styr.  Så länge rapporter om lägre löner för samma jobb alltid gäller kvinnor så finns det bevis för att kompetensen värderas olika.  Om våra folkvalda politiker inte tycker att detta är ett problem är det upp till väljarna att säga sitt nästa år. Det förefaller dock något underligt att en metod som politikerna själva använt sig av -varannan damernas – inte skulle kunna vara tillämpbar i näringslivet. Är det inte risk för att  manliga politiker diskrimineras?

Verklig jämställdhet kan inte tvingas fram utan måste utvecklas inifrån med hjälp av övertygelse, enighet och öppenhet. En styrelse eller en ledning blir inte bättre bara genom att vissa kvoter uppfylls. Det handlar istället om att finna en balans. Extern reglering och lagar kan vara en hjälp men är inte tillräckligt.

Marcus Svensson skriver insiktsfullt i Smålandsposten:

Förklaringar till den ojämna fördelningen i börsbolagens styrelser finns det annars gott om. Eftersom osäkerhet och oförutsägbarhet är något som följer ledarskap tenderar personer i ledande ställning, ägare såväl som chefer, också att välja ut personer som liknar dem själva till ledande befattningar. I den meningen förekommer det redan könskvotering i bolagsstyrelserna. En annan faktor är att en kvinna kan ha svårt att identifiera sig i en roll som traditionellt sett innehas av en man.

Denna dolda successionsordning i näringslivet finns det all anledning att fästa uppmärksamhet på, även om den är av symbolisk karaktär. De verkliga utmaningarna på jämställdhetsområdet finns inte i styrelserummen, där det dukas delårsrapporter till mineralvattnet, utan i den dagliga verksamheten och i rekryteringarna till de tjänster som kan leda till framtida toppjobb

Det faktum att SN kollar på företag medan Wombri på individer och att det är två olika typer av databaser är troligen en förklaring.  Vi kan utgå ifrån att de identifierar gruppen kvinnor på samma sätt men troligen är det olika definitioner vad som betraktas som chef. Men titta än en gång på statistiken. SN hittar 28 procent kvinnor Wombri 25.  Är detta en siffra att vara nöjd med?

I Folksams Jämställdhetsindex 2009  tittade vi på de största företagen och jämförde med 2004.  Jämförelsen visar att jämställdheten totalt sett ökat i företagen. Men det är endast några av bolagen som står bakom den positiva förändringen. Fem bolag har till och med ett sämre resultat i år än 2004.  Om utvecklingstakten i framtiden ser ut som den gjort i genomsnitt de senaste fem åren tar ytterligare 20 årinnan bolagen har en jämn könsfördelning i styrelserna och hela 70 år innan det blir en jämn könsfördelning i ledningsgrupperna.

Lite gullig är dock SN vice Vd:n Christer Ågren som till Ekot säger:

– Speciellt i branscher med stor mansdominans så tror jag att det handlar om att verkligen bli sedd, att de manliga cheferna och kollegerna ser en som kvinna.

Här hamnar första foten i pottan. Se en som kvinna? What?

Sen placerar han med stor träffsäkerhet den andra i pottan bredvid.

Jag tror att det ligger en del i det som alla säger, att man har lättare att se och känna igen någon som är likadan som man själv. Tillhör man då en minoritet så måste företaget anstränga sig att se alla på samma sätt.

Vem är det han tycker ska anstränga sig? Minoriteten dvs kvinnorna eller majoriteten dvs männen. Kvinnor är inte en minoritet även om man kan tro det ibland. 

 I de börsnoterade bolagen arbetar faktiskt 36 procent kvinnor. Pratar han bara om mansdominerade branscher då är frågan var ansvaret för att bli sedd ligger. Han skulle t ex kunna säga att ledningarna i mansdominerade företag måste anstränga sig för att se kompetens även bland kvinnor. Men det väljer han att inte göra.

För alla kvinnor som blir deprimerade över sakernas tillstånd kan läsa ”15 typer av kvinnor” skriven av psykologerna Mattias Lundberg och Anders Wahlberg.