Den senaste tidens diskussion om drogtester är rätt underhållande. Tänk om detta är framtiden ? Kissa i mugg innan du kommer in på jobbet. Tja, ska vi kräva detta av våra kids är det inte mer än rimligt att vi gör det själva oavsett om vi är bankdirektörer, företagsledare, politiker eller journalister. Riktigt stora problem får  vi troligen då med den stora ”vuxendrogen” dvs alkohol.  Personligen hade jag troligen blivit  hemskickad ett par gånger.  Jag minns speciellt en gång i början på 90-talet då jag efter en blöt övning satt på min kontorstol och höll mig krampaktigt i en skiva knäckebröd. Hade dock vett att skicka hem mig själv efter nån timme.

Pälsar. I Alexander Portnoys bok ”Portnoys bekännelser” skrivar han appropå freudiansk felskrivning att ”furget” is exactly how a prostitute would misspell ”forget” resonemanget kommer ifrån det faktum att kvinnor klädda i päls manifesterar något annat än att hon fryser och behöver nägot värmande på kroppen.  Den päls kvinnan är klädd i har, nästan utan undantag, för det mesta finansierats av någon annan än kvinnan själv. En Call Girl blir en Hålldam i samma stund hon erhåller ett pälsverk. På samma sätt fungerar denna rollförskjutning på  finansiären ifråga. Han förvandlas från en ”Torsk” till en ”Sugar Daddy”. 

Den pälsköpande mannen visar för kvinnan ett påtagligt bevis på att han har låtit sig bli känslomässigt erövrad. Ur mannens vinkel kan han se det som ett bevis på att han äger henne. Det handlar som så ofta om makt.

Men det finns också sätt att manifestera gradskillnader med hjälp av pälsverkets design. Lilla fru Fin, med en gedigen överklassbakgrund från Djurs- och Drottningholm,  har delgivit mig sin teori om  är att män som köper päls med huva till sin fru eller frilla gör det för att manifestera att det fortfarande är han som har makten i förhållandet.  Det blir  en social kod där en invigd kan artbestämma kvinnans sociala status. En  kvinna som har makten i ett förhållandet,  vägrar därför huva.

Minkplågeriet har alltså sitt ursprung i ett kvinnoproblem. Gör det enklare – skippa både pälsen och huvan. Den som sen vill behålla sin Sockerpappa väljer själv den gyllene buren.

Nu under senaste veckan i sängen har jag läst Katarina Wennstams Alfahannen. Den handlar om den förfärlige hannen Jack Rappe som inte bara förför kvinnor på vita duken utan också ägnar sig åt samma övningar irl. Bakom sig lämnar han ett långt spår av unga kvinnor med kroppsliga såväl som själsliga skador. Omgivningen låter honom hållas därför att han är så känd eller kanske ökänd.  Romanens tema är i sig en given succe – kändis och sex en oslagbar combo. Är de det här de håller på med bakom scenen? Storyn går som på räls och någon större litterär upplevelse är det kanske inte även om de frekvent förekommande sexscenerna är inlevelsefullt beskrivna. Under vintern rapporterade SR Ekot att över 30 procent av kvinnorna i teater- och filmsvängen har blivit sextrakasserade. Det slår juriststudenterna men är fortfarande lägre än militärens deprimerande sifftor Detta visar att den här typen av skildringar fyller en funktion – att skapa en debatt.

Syrelseordförande i Bananbolaget

Det faktum att det finns en hel del Alfahannar, eller som Palme beskrev det Babianhannar,  i näringslivet är ovedersägligt. Därmed inte sagt att de beter sig lika tölpaktigt mot kvinnor som bokens Jack Rappe. Vi  vet inte mycket annat än att SACO-kvinnor rapporterar högre grad av sexuella trakasserier än LO-kvinnor. Det skulle vara intressant att få höra hur kvinnor i ledande befattning dvs de drygt 10 procent av ledningsgrupperna i börsnoterade bolag, upplever detta.

Den låga men ökande andelen kvinnor är i sig en riskfaktor. Diskrimineringsombudsmannen skriver att  om könsmönstren bryts eller utmanas på en arbetsplats – exempelvis om kvinnor kommer in i tidigare mansdominerade yrken – finns det risk för en ökning av sexuella trakasserier som ett sätt för den dominerande gruppen att hålla kvar eller återskapa den rådande ordningen.

I morgon ska jag prata om detta och kvotering  på ett seminarium med anledning av att det är den ett hundrade kvinnodagen i år.  Ämnet är:  ”Ställs det högre krav på kvinnor med makt?” En sak är i alla fall säker och det är att det kräver sin kvinna att tampas med makten.  Jag väntar mig inte så väldigt många sexuella trakasserier eftersom de två alfahannar som representerar den manliga makten är nallebjörnen Bengt Westerberg och förra JÄMO Claes Borgström.  Av Ingrid Burman, handikappombudsman, väntar jag mig spännande insikter. Som en av de tyngre (v) namnen under många år borde hon ha en del intressant att förtälja om politiska babianer.

Vi har ett stort problem med att man inte tar till vara all kompetens som finns. Mindre än 20 procent av ledamöterna i bolagsstyrelsen är kvinnor. Vi vill förbättra jämställdheten.

Orden är Per Schlingmanns, partibeteckning moderat. Alla älskar inte hans uttalande, men frågan är om boten verkligen är värre än soten. Jag fick nyheten via sms medan jag satt på krogen Wasahof i Stockholm och firade att min kvinnliga vän  fått en professur.  Vid bordet bredvid satt ett antal av de 19,6 procent kvinnor som faktiskt har ansetts kompetenta nog att  att inneha en styrelseplats i ett börsnoterat svenskt bolag, ni vet Peggy, Marie, Lena mfl. Jag kunde inte hålla mig från att meddela sällskapet denna nyhet. Den mottogs blandat.

Nyheten kommer i fredagens edition av Veckans Affärer. Han säger:

Vi vill ha en förändring i aktiebolagslagen som innebär en tydligare kompetensredovisning av personer i styrelsen, valberedningen och ledningsgrupper i årsredovisningarna.

Vad säger  Nyamko Sabuni om detta? Det kommer vi snart att få veta.

Jag hävdar att jämställdhet och mångfald ska inte ses som en pålaga som samhället vill lägga på företagen utan som ett bevis på företagets förmåga att ta ansvar för sin egen verksamhets utveckling gentemot aktieägarna och samhället i övrigt. Det är styrelsens främsta uppgift att på ett innovativt sätt finna en väg mot den mångfald som en balans mellan kön, etnicitet, visioner, erfarenhet och kompetens skapar.

Verklig jämställdhet kan inte tvingas fram utan måste utvecklas inifrån med hjälp av övertygelse, enighet och öppenhet. En styrelse eller en ledning blir inte bättre bara genom att vissa kvoter uppfylls. Det handlar istället om att finna en balans. Extern reglering och lagar kan vara en hjälp men är inte tillräckligt.

Jämställdhet är ett medel för att möta framtidens utmaningar genom att tillvarata alla de resurser som finns tillgängliga. Den kritiska frågan för de svenska företagens framtida framgång är om och när de ska välja att arbeta med Sverige i tiden eller om de ska låta klockan gå baklänges och låta utvecklingen springa ifrån dem

Men om våra kära politiker har fått nog av att vänta ut närlingslivet så tror jag inte att frågan om kvotering kommer att vara av ondo i valrörelsen. Tvärt om, det är dags för politikerna att visa var de står i frågan.

PS Vilken partibeteckning tror ni ministern som införde kvotering i Norge hade? Just det ; Höjre

Vad var det han sa egentligen Finansminister Anders Borg, om AP-fonderna som ägare?

Om att vara en aktiv ägare

• Staten bör inte vara en aktiv aktör, vi har ju redan haft en löntagarfondsdebatt
• Min uppfattning är att AP-fonderna bör vara väldigt försiktiga med att agera som aktiva ägare, de är inte lämpliga som det
• Jag tycker att de bör vara väldigt återhållsamma. De är inte en lämplig stark ägare av svenska industriföretag eller andra företag
• Jag är tveksam till om Sveriges pensionärer har gett dem det mandatet. De ska vara pensionsförvaltare och det finns en avvägningmellan att vara det och att vara aktiv ägare. Pensionsförvaltaren ska vårda pensionärernas pengar, den aktive ägaren ska ta ett långsiktigt ansvar för bolaget.”

Om förvaltning

• Min uppfattning är att de på sikt bör gå mot mer av indexförvaltning och därför inte bör vara aktiva ägare. Sedan är det min uppfattning att de inte heller bör ta en aktiv ägarroll i bolagen
• De ska vara pensionsförvaltare. Då är det olämpligt att de agerar som dominerande ägare i bolag

Om bonusar

• Det är en typisk ägarfråga som jag tycker att de ska vara väldigt försiktiga med att ha synpunkter på (Borgs linje är att AP-fonderna inte ska se sig som ”starka” eller ”dominerande” ägare, utan mer inta en passiv linje i frågor om till exempel bonusar)
•  Då är det tveksamt att förvaltarna tar på sig rollen att ha starka synpunkter på – i det här fallet – att man ska dela ut bonusar i bolag (Fonderna företräder Sveriges pensionärer, och dessa har inte gett dem något mandat om hur bolag ska styras)

 Jag förstår hans uttalande såhär:

1. Han tycker att AP-fondernas förvaltningsresultat har varit för dåligt.
2. Han tycker att man skulle kunna spara pengar genom att slå ihop dem till en enda stor fond. Förvaltningsresultatet skulle bli bättre om de höll sig till en ren indexlinje och blev en passiv förvaltare.
3. En indexförvaltare som är så stor som en enda sammanslagen AP-fond dvs 800 miljarder kronor, skulle bli en hyfsat stor ägare i vissa bolag. Detta är bra för det finansiella resultatet men dåligt eftersom de inte är en aktivförvaltare  utan en passiv förvaltare.
4. En passiv förvaltare är, enligt Borg en passiv ägare.

Stämmer  då detta ? De närmsta dagarna ska jag försöka gå igenom hans tankekjedja. I morgon ska jag skriva om indexförvaltning kontra aktiv förvaltning. Går det att säga vad som är bäst.

Som bakgrund kan man roa sig med att titta på hur Norska Oljefonden Statens Pensionsfond gör. Yngve Slyngstad, som basar för den har den Norska finansministern Kristin Halvorsens uppdrag att på norska folkets vägnar förbättra världen. Han sa nyligen så här:

Högsta möjliga avkastning hänger med nödvändighet ihop med etik och miljö på lång sikt. Huvuduppgiften för fonden är gi vetvis den finansiella avkastningen, men det finns ingen motsats alls i detta.” Yngve Slyngstad är noga med den etiska förvaltningen, kampen mot barnarbete har som exempel länge varit prioriterad. Och om företagen trots påstötningar inte lever upp till de etiska kraven, röstar fonden med fötterna.  

 Vad är det som gör att norska pensionspengar är bättre lämpade att vara aktiva än svenska? Eller är de så att vi tänker lämna över till Norge att sköta de här frågorna? Fonden uppgår idag till över 3 000 miljarder kronor så det är fullt möjligt att det blir så.

Att allt annat än att de fortsätter med utbetalning vore förvånande, att hålla ingångna bonusavtal med de anställda är det bankerna sätter högst. Lagt kort ligger,  ingångna avtal ska hållas. Där har de självklart lagen och avtalsrätten på sin sida.

Trots detta efterlyster jag en etisk diskussion inom bankerna. Det kan ju inte kännas så bra att få en stor rörlig utbetalning medan banken går back och killarna och tjejerna i kassan blir uppsagda? Eller att bonusen kommer från de extra pengar ägarna har betalat in?

Kan inte ägarna se till att bankena ”rensar upp i bonusträsket” är en fråga som ofta kommer upp. Jo, när det gäller bonus till VD och ledning men inte när det förekommer rörlig ersättning längre ner i en organisation. Då är det inte en ägarfråga utan något VD är ansvarig för.

Bankcheferna skulle kunna sätta sig ner och komma överens om en gemensam linje.  Då skulle de kunna ha en diskussion med de anställda och finansförbundet, typ en Stureplansöverenskommelse kanske.

Jag tror det skulle kunna kännas bra för de anställda om de gavs möjlighet att återskapa förtroendet för bankerna.

Jag förutsätter att man omförhandlar befintliga överenskommelser och att resultatet rapporteras till styrelserna och sedan till ägarna. Ägarna är ju inte bara ägare utan ofta också kunder.  Om inte annat så är ägarnas (pensionsfondenas) kunder också bankens kunder. Dessa kunder är just nu förbannade och besvikna. Livet är inte ett kortspel utan ett samspel mellan människor. Ibland måste man diskutera och prata med varandra för att komma fram till vad som är rätt.

I Storbritannien  aviseras en ny snabblagsom ska sätta punkt för kortsiktig ersättning.  Det finns en möjlighet att Borg & Co faktiskt får nog även i Sverige. Det skulle vara unikt med en så snabb lagförändring men det är våra folkvaldas privilegier att ändra spelets regler.

Det börjar storstilat med att DN lyfter fram individperspektivet . Skillnaderna mellan individerna i ett kollektiv är större än den genomsnittliga skillnaden mellan kollektiven som helhet. Här ska människan befrias från stereotypa könsroller. Befriaren heter samhället. 

Från detta hoppar DN snabbt in på kvotering i näringslivet. Här är allt  männens fel. Det är mäns bristande kompetens att identifiera kvinnors kompetens.  DN tappar plötsligt all tro på samhället som förändringskraft och menar istället att det är marknaden som kommer att fixa till männens kompetensproblem. Allt kommer att lösa sig när marknaden upptäcker att kvinnor också är kunder. 

Kvinnors rättigheter tycker DN är härligt men farligt. Pratar man för mycket om kvinnors rättigheter så kanske det blir så att kvinnor och HBT:are inte riktigt betraktas som människor. Hade DN googlat kvinnors rättigheter så kanske DN hade begripit hur det hänger ihop. DN hade kunnat läsa på Amnesty Internationals hemsida om att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. DN hade också kunnat läsa på regeringens webbsida om FN:s konvention från 1979 eller om det kändes för svårt på Dag Hammaskiöldsbibliotekets om FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor. Då kanske DN hade tänkt sig för en gång till innan DN skrev att kvinnor skulle ha allt att vinna på att inte stuvas undan i något särskilt rättighetspaket.

Lite internationell och tjusig vill DN ändå vara och drar därför en lans för Feministiskt bistånd. Egentligen är bistånd också farligt menar DN .  Bistånd är som att blåsa in luft i en sjuk kropp. Bäst att sluta med det för då tar slöseriet med pengar slut. Något bistån ska man inte ge till länder där kvinnor hålls kvar i underordning. Vad som är feministiskt med detta vet bara DN. 

Så här långt kommen är DN rätt trött på det här med jämställdhet. Därför avslutar DN med att ta upp en av sina favoritämnen: privat företagande i den offentliga sektorn. Nu har DN glömt bort vad man skrev i den första punkten att vi skulle se oss alla som individer och inte som kvinnor och män. Här ser DN kvinnornas stora chans att ta över verksamheten och bli chefer.

Summan av det hela är att jämställdhet är en fråga som samhället, staten, politikerna och Sverige har ansvar för. Med ett undantag – kvinnors skrala representation i näringslivets övre skikt. Här är det marknadens ansvar.

 DN:s ledarredaktion i skrivartagen  ( Anna Anka saknas på bilden)

1. Det finns avgörande skillnader mellan merparten kvinnor och merparten män inte bara i kromosomhänseende utan också i uppbyggnaden av hjärnan
2. Gränsena mellan populationen kvinnor och populationen män är dock glidande. Det finns många individer som ligger mellan typiskt manligt och typiskt kvinnligt.

Varje individs personlighet  och identitet sitter i hjärnan.  Man kan hitta skillnader mellan typiska kvinnohjärnor och typiska manshjärnor men det är mycket svårt att utifrån detta dra långtgående slutsatser om vad som gäller för alla kvinnor eller alla män.  Skillnaden inom grupperna är helt enkelt för stora.

Diskriminering är, i sin bredaste definition, när en person eller grupp av personer gör åtskillnad mellan olika människor, inte på grund av meriter eller kvalitéer utan på grund av mer grundläggande egenskaper, delar av den diskriminerades identitet.

Frågan är om dessa biologiska faktum motiverar de olika villkor som män och kvinnor lever under?   Tja, inte vet jag världen är inte rättvis. Det jag kan något litet om dvs näringslivet, måste i vilket fall som helst ta alla chanser som finns till förbättring och utveckling. I företagen är det människor som gör jobbet och att inte se till att företagen får den mest kompetenta personen på varje post visar på dåligt ledarskap. Så länge bolagen uppvisar en våldsamt sned könsfördelning i förhållande till befolkningen kan man med fog misstänka att det är andra överväganden än de kompetensmässiga som styr.  Så länge rapporter om lägre löner för samma jobb alltid gäller kvinnor så finns det bevis för att kompetensen värderas olika.  Om våra folkvalda politiker inte tycker att detta är ett problem är det upp till väljarna att säga sitt nästa år. Det förefaller dock något underligt att en metod som politikerna själva använt sig av -varannan damernas – inte skulle kunna vara tillämpbar i näringslivet. Är det inte risk för att  manliga politiker diskrimineras?

Verklig jämställdhet kan inte tvingas fram utan måste utvecklas inifrån med hjälp av övertygelse, enighet och öppenhet. En styrelse eller en ledning blir inte bättre bara genom att vissa kvoter uppfylls. Det handlar istället om att finna en balans. Extern reglering och lagar kan vara en hjälp men är inte tillräckligt.

Marcus Svensson skriver insiktsfullt i Smålandsposten:

Förklaringar till den ojämna fördelningen i börsbolagens styrelser finns det annars gott om. Eftersom osäkerhet och oförutsägbarhet är något som följer ledarskap tenderar personer i ledande ställning, ägare såväl som chefer, också att välja ut personer som liknar dem själva till ledande befattningar. I den meningen förekommer det redan könskvotering i bolagsstyrelserna. En annan faktor är att en kvinna kan ha svårt att identifiera sig i en roll som traditionellt sett innehas av en man.

Denna dolda successionsordning i näringslivet finns det all anledning att fästa uppmärksamhet på, även om den är av symbolisk karaktär. De verkliga utmaningarna på jämställdhetsområdet finns inte i styrelserummen, där det dukas delårsrapporter till mineralvattnet, utan i den dagliga verksamheten och i rekryteringarna till de tjänster som kan leda till framtida toppjobb