Dokumentärfilmen Den goda kapitalisten (på SVT häromdagen) visar hur en av världens största pensionsfonder sedan 2004 följer etiska investeringskriterier som ibland leder till att fonden säljer innehav, men som främst fokuserar på att föra en dialog med företagen med mål om förändring.

I filmen får vi se hur fondens team på olika sätt söker klarhet i de anklagelser om barnarbete i Indien som finns mot de båda företagen Monsanto och Bayer. Inledningsvis lutar det åt att fonden ska exkludera företagen. Det finns för många bevis på att barnarbete äger rum och för få tecken på att företagen gör något åt det. Men så fördjupas dialogen med bolagen och nya insikter nås. Filmaren följde oljefonden 2007 och i år finns ett uttalande i ett tal av den norska finansministern som visar resultatet av dialogen:

Et godt eksempel er arbeidet med selskapet Monsanto og flere andre frøprodusenter i India. I forkant av dialogen forelå anklager om omfattende bruk av helsefarlig barnearbeid, noe som i utgangspunktet talte for utelukkelse. Departementet valgte imidlertid å beholde eierskapet for å kunne gå i dialog. Resultatet ble en industristandard for barnearbeid og en felles forpliktelse fra selskapenes side om å forsøke å eliminere barnearbeid i produksjonen. Et godt resultat, ikke bare i ett enkeltselskap, men i en hel bransje. Vi kan altså ikke sette likhetstegn mellom etikk og uttrekk, i noen tilfeller kan vi oppnå mer ved å bli i selskapet og utøve eierskap.

Jag hörde för något år sedan en presentation av Henrik Syse, filosofiprofessorn som var med och utarbetade fondens etiska kriterier och under en tid arbetade med ägardialogerna. Han beskrev då följande skäl till varför ansvarsfulla investeringar var viktiga:

1. Universal ownership: Vi äger en del av världen, då berör hela världen dig och din investering. Det handlar om långsiktig solidaritet och hållbarhet i marknaderna.
2. Principal-agent problemet: Vi måste se till att våra agenter delar våra intressen.
3. Dygdetik – Vår fonds profil? Vad vill våra kunder och vad vill vi själva stå för?
4. Risken för varumärkesförfall och kostnader när (inte om!) det smäller.
5. Finansiella systemets rykte och ställning – förtroende är viktigt för oss alla!
6. Because it’s right in it’s self!

Det var på många sätt ett intressant föredrag. Tyvärr är det inte så ofta som ens de som till vardags arbetar med ansvarsfulla placeringar kan redogöra för så genomtänkta resonemang som filosof-Henrik gjorde. Men på en punkt fick jag ett svar som trots allt var ganska luddigt.

Efter att han berättat länge och väl om fondens arbete med bland annat miljöfrågor och mot klimatförändringar så kunde jag inte hålla mig utan frågade hur han såg på det faktum att det är en oljefond och att pengarna kommer från olja samtidigt som de ställer krav på företag de investerar i att ta större ansvar för miljön. Efter att ha skojat lite om att ”såna svåra frågor fick man inte ställa” så blev han allvarlig och svarade något i stil med att det är bättre att fonden gör något bra med sina investeringar än att den inte gör det. Och jag kan inte annat än att hålla med. Tänk om alla investerare tänkte så.

Här kan du se dokumentärfilmen (tom 1 april)

Så idag meddelade Dole att företaget drar tillbaka sin stämning mot filmaren Fredrik Gertten. Jag har försökt hitta det pressmeddelande som sägs ha skickats ut på Dole’s hemsida, men där har ingen pressinfo släppts sedan i juni. Kanske vill Dole inte skylta med det i hela världen?

Oavsett vilket så är nyheten om att Dole nu lägger ned sin stämning en stor seger för oss som tror på påverkan och engagemang. För oss som tror att det gör skillnad och faktiskt spelar roll.

I DN säger riksdagsledamoten Mats Johansson (m):

”Miraklens tid är inte förbi. Igår hade 100 riksdagsledamöter från samtliga sju riksdagspartier, skrivit under vår vädjan till Dole att de skulle ta sitt förnuft till fånga. Det är otroligt vad vi, ibland utmålade som viljelösa knapptryckare, kan åstadkomma. Att få ett globalt multinationellt mäktigt företag som Dole att ändra sig.”

Att få ett företag att ändra sig, oavsett om det är multinationellt eller endast verksamt i ett land, det går faktiskt. Och egentligen är det inte så svårt som man kan tro.

Ibland när det talas om multinationella jätteföretag så får jag känslan av att man utgår ifrån att bolaget lever ett eget liv. Det glöms på något sätt bort att inget företag skulle fungera utan människor.  Ofta, och då även i företagsekonomisk teori, ses stora företag som svarta lådor som endast drivs av att öka intäkter och minska kostnader på kort sikt, oavsett konsekvenserna på lång sikt. Den bilden av företag och företagande riskerar att förblinda oss, och i och med det även att förlama oss.

Inget företag skulle fungera utan människor. Ingen maskin, inget datasystem, ingen restaurang. Och ingen bananplantage. Ser vi människorna bakom företaget, både de i strikt kostym och dräkt på huvudkontoret och de i mindre strikta (men förhoppningsvis säkra kläder) på plantagen, så skapar det en annan bild av företaget. Det ger ett hopp om att det är möjligt att förändra saker till det bättre.

I alla fall för mig.