Svenska styrelser visar att problemet inte handlar om kvinnor utan om brist på bred kompetens och mångfald. Nästan samtliga ledamöter är äldre herrar som har arbetat tillsammans länge eller på annat sätt stöpts i samma former. Det är alltid farligt när grupper blir för homogena.

I många frågor är företag ofta kapabla till att agera snabbt och med besked, speciellt om de är relaterade till åtgärder som kan lyfta resultatet. Om vi utgår ifrån att mer mångfald i en organisation leder till bättre lönsamhet, vilket jag är övertygad om, så är det märkligt att det ska gå så långsamt. Mångfald – inklusive jämn könsfördelning – i företagsledningar ger fler infallsvinklar, bättre omvärldsanalys och ytterst ökad lönsamhet.

En initierad gissning är att Svenskt Näringsliv kommer att vara negativa till kommissionens ställningstagande. Det spelar ingen roll vad Urban Bäckström eller den han skickar fram tycker, företsagen måste börja anpassa sig till en framtida lagstiftning. Samhället har alltid haft åsikter om hur äganderätten ska utövas, och det gäller lika mycket i Sverige som i EU. Argumentet att fler EU-regler driver bort bolagen från börsen håller inte eftersom uppköpen av börsbolag påbörjades långt innan kön blev en fråga i Bryssel. Visst ska man ha respekt för äganderätten men vi vill också ha lönsamma bolag stryrda av personer med bredkompetens.

Docenten menar att vi borde ha beaktat huruvida företagen själva vet vilken kompetens just de behöver för att möta sina specifika utmaningar som t ex utländsk konkurrens eller strukturomvandling. Här är han något på spåren. Problemet är just att det finns ett och annat att önska beträffande styrelseledamöternas självinsikt på detta plan. 

Michaël Berglund Executive Search  har faktiskt undersöktdenna fråga och funnit att VD:arna i bolagen är långt ifrån nöjda med sina styrelserf.  Bara hälften av VD:ar som svarat i deras undersökning anser att styrelsen har kompetens och erfarenheter för att utveckla bolagets strategiska arbete. De tycker också att för lite tid sätts av för att diskutera företagets strategi.  Styrelseordförandena är dock väldigt nöjda med sin egen kompetens. Här är 89 procent nöjda.

Styrelseutvärderingsföretaget Boardment har gjort liknande studier och funnit samma något självgoda tendens. Ledamöterna bedömer sitt egna arbete som utomordentligt gott.  (De manliga styrelseledamöterna tenderar att värdera sina insatser något högre än kvinnliga ledamöter).

Detta väcker frågan om det verkligen är rätt personer som sitter i svenska styrelser eller om ambitionsnivån och självkritiken hos styrelsen ligger på rätt nivå.

Folksams Kompetensindes 2010 gör inte anspråk på att ge en helt uttömmande bild av hur det är ställt med kompetensnivån i styrelserna. Vi har undersöktkompetensen hos drygt 3 300 ledamöter i 255 bolags styrelser och ledningsgrupper medutgångspunkt från de uppgifter som anges i företagens årsredovisningar. Några mer detaljerade beskrivningar över vilket kompetensbagage de olika personerna medför finns inte att tillgå. Detta hindrar naturligtvis inte att detta skulle kunna göras, något för Institutet för Näringslivsforskning ?  Institutet, där docenten håller hus i vardagen, är finansierat av Svenskt Näringsliv  och har en gedigen erfarenhet av näringslivs forskning och skulle säkerligen kunna ge ett vetenskapligt perspektiv på den komplicerade frågan om varför manliga civilekonomer i medelåldern är de personer som är mest lämpade att styra och leda våra företag. Docenten är  visserligen enligt sin beskrivning mest intresserad av Income and wealth inequality; Taxation; Historical financial development; Sports economics men det finns kanske någon annan bland de 20 männen och 3 kvinnorna i forskarstaben som skulle kunna finna detta ämne intressant.

Pälsar. I Alexander Portnoys bok ”Portnoys bekännelser” skrivar han appropå freudiansk felskrivning att ”furget” is exactly how a prostitute would misspell ”forget” resonemanget kommer ifrån det faktum att kvinnor klädda i päls manifesterar något annat än att hon fryser och behöver nägot värmande på kroppen.  Den päls kvinnan är klädd i har, nästan utan undantag, för det mesta finansierats av någon annan än kvinnan själv. En Call Girl blir en Hålldam i samma stund hon erhåller ett pälsverk. På samma sätt fungerar denna rollförskjutning på  finansiären ifråga. Han förvandlas från en ”Torsk” till en ”Sugar Daddy”. 

Den pälsköpande mannen visar för kvinnan ett påtagligt bevis på att han har låtit sig bli känslomässigt erövrad. Ur mannens vinkel kan han se det som ett bevis på att han äger henne. Det handlar som så ofta om makt.

Men det finns också sätt att manifestera gradskillnader med hjälp av pälsverkets design. Lilla fru Fin, med en gedigen överklassbakgrund från Djurs- och Drottningholm,  har delgivit mig sin teori om  är att män som köper päls med huva till sin fru eller frilla gör det för att manifestera att det fortfarande är han som har makten i förhållandet.  Det blir  en social kod där en invigd kan artbestämma kvinnans sociala status. En  kvinna som har makten i ett förhållandet,  vägrar därför huva.

Minkplågeriet har alltså sitt ursprung i ett kvinnoproblem. Gör det enklare – skippa både pälsen och huvan. Den som sen vill behålla sin Sockerpappa väljer själv den gyllene buren.

Efteråt gjorde jag en chatt där en hel del frågor ställdes.  Många frågor handlade om föräldralediga som undrade om man har rätt att delta i lönerevision. Det har man faktiskt. Hur mycket man får är däremot en annan femma.

Signaturen Lasse surnade till ordentligt och skrev:

Det är en myt att männen skulle tjäna mer än kvinnor när det gäller samma position, yrke och befattning. VARFÖR sitter Ni och propagerar att det skulle vara det motsatta ? Är ju ren och skär lögn !!!! Den statistik jag läst och gått igenom ligger Löneskillnaden runt 1 – 1,5 % till till männens fördel. Vill gärna att du anger källa för dina siffor.

Jag svarade att han har både rätt och fel. Kvinnor väljer i större utsträckning att jobba i offentlig tjänst där löneläget är lägre än i det privata. kvinnor väljer också yrken som generellt sett är sämre betalda än de män väljer. Dessa faktum är svåra att göra något åt på ett privat plan. Det är dock ett faktum att även inom samma yrken och befattningar så kvarstår en ”oförklarlig”  löneskillnad på mellan 7 och 10 procent. Denna skillnad förklaras av könet och den kan man påverka.

Jag kollade också upp siffrorna och så här är det:

 Män som grupp tjänar mer än kvinnor som grupp. Skillnaden är olika stor beroende på vilka begrepp man utgår från i jämförelsen. SCB har här statistik på området. Totalt sett så tjänar kvinnor 85 – 95 procent av vad män tjänar.  Medlingsinstitutet har även tagit fram siffror som rensar för faktorer som deltid/heltid, utbildning och olika yrken. Även då kvarstår en ”oförklarlig” löneskilland om ca 6 procent.

Mitt förslag är att en ev ny regering gärna kan behålla RUT.  Ska kvinnor klara såväl chefskap och avancemang som barn och familjeliv måste man ta till en hel del knep gå in för att göra det lätt att utnyttja möjligheter till avdrag för köp av bl. a tjänster i hemmet.  Barnvakts- och avlastningshjälp, hemvård av sjuka barn, som  till subventionerat pris  är också det en fråga om att skapa förutsättningarna för kvinnor  att kombinera yrkes- och familjeliv.

Men om det nu känns för beskt att tugga i sig för den rödgröna alliansen så tillåt bara RUT-avdrag för kvinnor. Män städar ju ändå rätt sällan. ensamstående killar med barn kan också få avdraget annars blir det synd om kidsen.

Städning är ett helt OK jobb. Jag vet för jag har själv jobbar som det. Lite slitigt men funkar bra när samtidigt pluggar till exempel. Jag har dessutom haft olika städänglar i mitt eget hem i över tio år. Jag började med det när jag tillträdde ett nytt chefsjobb samtidigt som jag försökte pussla ihop livet med två småttingar och en hjärtsjuk make. Då första gången bytte jag bort förmånsbil mot motsvarande summa i barnpassning och hemhjälp. Jag minns fortfarande den fantastiska känslan av välbefinnande som infann sig varje onsdag då när jag kunde jobba sent, komma hem kl 6 och mötas av två nybadade och utfodrade kottar i pyjamas allt inramat av en nystädad våning. Det är en upplevelse jag unnar alla småbarnsföräldrar. Under de här åren har ett antal städproffs avlöst varandra. De flesta med ett annat födelseland än mitt men ändå rätt lika mig. Jag har varit en anhalt på vägen för dem. En födkrok samtidigt som de läst komvux, vårdutbildning eller bara sparat ihop för att köpa det där kafét i Polen. Jag har aldrig känt att jag utnyttjat dem mer än de sopgubbar som nästan hela tiden kommer och tar hand om allt mitt avfall.

Nu under senaste veckan i sängen har jag läst Katarina Wennstams Alfahannen. Den handlar om den förfärlige hannen Jack Rappe som inte bara förför kvinnor på vita duken utan också ägnar sig åt samma övningar irl. Bakom sig lämnar han ett långt spår av unga kvinnor med kroppsliga såväl som själsliga skador. Omgivningen låter honom hållas därför att han är så känd eller kanske ökänd.  Romanens tema är i sig en given succe – kändis och sex en oslagbar combo. Är de det här de håller på med bakom scenen? Storyn går som på räls och någon större litterär upplevelse är det kanske inte även om de frekvent förekommande sexscenerna är inlevelsefullt beskrivna. Under vintern rapporterade SR Ekot att över 30 procent av kvinnorna i teater- och filmsvängen har blivit sextrakasserade. Det slår juriststudenterna men är fortfarande lägre än militärens deprimerande sifftor Detta visar att den här typen av skildringar fyller en funktion – att skapa en debatt.

Syrelseordförande i Bananbolaget

Det faktum att det finns en hel del Alfahannar, eller som Palme beskrev det Babianhannar,  i näringslivet är ovedersägligt. Därmed inte sagt att de beter sig lika tölpaktigt mot kvinnor som bokens Jack Rappe. Vi  vet inte mycket annat än att SACO-kvinnor rapporterar högre grad av sexuella trakasserier än LO-kvinnor. Det skulle vara intressant att få höra hur kvinnor i ledande befattning dvs de drygt 10 procent av ledningsgrupperna i börsnoterade bolag, upplever detta.

Den låga men ökande andelen kvinnor är i sig en riskfaktor. Diskrimineringsombudsmannen skriver att  om könsmönstren bryts eller utmanas på en arbetsplats – exempelvis om kvinnor kommer in i tidigare mansdominerade yrken – finns det risk för en ökning av sexuella trakasserier som ett sätt för den dominerande gruppen att hålla kvar eller återskapa den rådande ordningen.

I morgon ska jag prata om detta och kvotering  på ett seminarium med anledning av att det är den ett hundrade kvinnodagen i år.  Ämnet är:  ”Ställs det högre krav på kvinnor med makt?” En sak är i alla fall säker och det är att det kräver sin kvinna att tampas med makten.  Jag väntar mig inte så väldigt många sexuella trakasserier eftersom de två alfahannar som representerar den manliga makten är nallebjörnen Bengt Westerberg och förra JÄMO Claes Borgström.  Av Ingrid Burman, handikappombudsman, väntar jag mig spännande insikter. Som en av de tyngre (v) namnen under många år borde hon ha en del intressant att förtälja om politiska babianer.

Lagstadgad kvotering är ett utmärkt redskap om man vill ha ett snabbt resultat.  Norge har haft det i flera år Spanien har precis börjat.

Självreglerad kvoteringhar nästan samma effektivitet. Det tillämpas redan idag i många företag. Problemet med frivillig kvotering är att det endast används när ett rekryteringsbehov uppstår. Skälet till detta är mänskligt. De allra flesta är eniga om att jämställdhet är eftersträvansvärt men få är villiga att ge upp sitt uppdrag för att göra det möjligt.

Kvotering i sig är blind för kompetens. Kvotering utan kompetensvärdering ändrar bara en siffra på ett papper.

Lösningen är, som jag ser det, att varje styrelse, valberedning och ledningsgrupp tar kompetensfrågorna på betydligt större allvar genom att:

• lägger maktfrågorna åt sidan
• utvärderar sitt eget arbete
• tar konsekvenser av sina misslyckanden
• identifierar sina styrkor och svagheter
• aktivt arbetar för att identifiera den kompetens som saknas
• inse att den perfekta ledamoten inte alltid finns bland den egna bekantskapskretsen
• kvalitetssäkra rekryteringsprocesserna

Tidigare i kväll deltog jag i en sk webbinare – en skön combo av telefon- och webbkonferens – på temat mångfald. I denna deltog ett stort antal representanter för fond och pensionsförvaltare från Brasilien, via USA till Europa. I denna krets växer förändringskravet. 

Nu ska jag lägga datorn åt sidan och twittra en stund istället. SVT Debatt ska behandla kvoteringsfrågan. Det andra ämnet är tydligen spökjakt. Kanske ligger ämnena närmare varandra än vad man kan tro.

UPPDATERING

Nyamko Sabuni säger att moderaterna är fega som svängt i kvoteringsfrågan. Hon menar att de gjort detta bara för att ”straffa” näringslivet.  Är det så? Tja, hon sitter väl i regeringen så hon borde känna till en del.  Det är dock ett ganska märkligt uttalande som tyder på att  hon tycker att det är ett straff att få in kvinnor i bolagsstyrelserna. Men hallå, om det är så att kvinnor tillför kompetens hur kan det då vara ett straff?

Peggy B hotar att avgå om kvotering införs.  Då är det kanske ett straff att behöva dela styrelsebord med annat än män?

 Konsensuskulturen betyder också att alla vill hålla sig väl med makten.  (Ahlenius i Susanna Popovas intervjubok Sverige och tystnadenLind & Co, 2006.)

Man uttrycker gärna sin mening bara man inte behöver ta några konsekvenser och riskerar att stöta sig med någon som har mer att säga till om än man själv.  I en menig är detta mycket mänskligt men också mycket farligt.

I ”Sanningssägare eller karriärist – en bok om civilkurage” skriven av Margaret von Platen skildras  personer som sagt ifrån och påtalat missförhållanden, på bekostnad av sina karriärer och privatekonomi.   Att säga ifrån uppfattas ibalnd  som att svika och förråda. Det stämmer till eftertanke att läsa om de öden som drabbat personerna i boken.

Jag får samma obehagliga känsla närjag läser Ebba Lindsö:s nya bok ” ”Livet, makten och konsten att våga vara sig själv” (Albert Bonniers förlag).  Hon skriver att hon aldrig mer skulle vilja uppleva en enda dag av de 800 hon upplevde som verkställande direktör i landets kanske mäktigaste medlemsorganisation. Efter att ha tagit del av hennes skildring har jag full förståelse för detta.  Men det framstår som obegripligt att de ideer som hon gav uttryck för skulle betraktas som kontroversiella.

Förtroende handlar om respektfulla relationer. I en modern, öppen ekonomi är de ett måste. Utan förtroende blir det inga affärer. Och utan affärer överlever inga företag.

…Men det räcker inte. Det måste också finnas en tydlig värdegrund i företagen och den måstegöras begriplig och kontrollerbar både internt och externt. Det här är än viktigare idag när  det är spritt och därmed många gånger får en diffus karaktär. De ytterst ansvariga måste hålla etikens fana högt. I företagens värld är det styrelserna. Min andra slutsats är således att ledningsfrågorna i vid mening måste lysas igenom för attgarantera en fungerande maktdelning och maktkontroll.  (Ebba Lindsö i Aftonbladet 2003)

Det är möjligt att Ebba inte var rätt person att leda Svenskt Näringsliv i det långa loppet. Men jag tycker att det säger mer om organisationen än om henne. Hon beskriver sitt  liv både öppenhjärtligt och självkritisk.  Historien är väsentligt mycket mer spännande, underhållande och välskriven än de flesta memoarböcker av det här slaget som har publicerats de senaste åren. En extra viktig poäng är dessutom att hon är en kvinna som arbetat i en mycket manlig värld. Boken borde vara obligatorisk läsning för alla som strävar efter att öka kompetensen i sina organisationer genom att anställa de bästa. Män som kvinnor.  Om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Det är uppenbart att civilkuraget bland utmotade kvinnor är stort. De håller inte käften längre. De skriver böcker istället.  

För att göra historien tillgänglig för ännu fler borde den filmas. Den skulle bli lite som ”Legally Blond”  fast med huggtänder.

Ach så  jag fel jag hade! Investors styrelse har nämligen infört jämställdhetsbonus för vd Börje Ekholm. En del av hans rörliga ersättning baseras på hur väl han har lyckats med rekryteringen ur jämställdhetsperspektiv.

-  Vi tycker att detta är en viktig fråga. Något måste göras för att ytterligare öka antalet kvinnor i ledande roller, säger han i DN.  Så vackert sagt. Stor PUSS till hela Investor!

”Vi har också ord, som i synnerhet höra till visthuset, köket eller källaren, eller särskilt till våra fruntimmers slöjder. Av dessa är de allmänt gängse uti ordboken intagna: men somliga brukas icke, och förstås icke heller av andra, än av fruntimren. Sådana ord har man icke aktat nödigt att uti ordboken införa.”

Det kan vi ju skratta åt idag, haha! Tänk, på 1700-talet skrev gubbarna ordböcker där de  utelämnade halva befolkningens ordförråd. Så knasigt och omodernt! Men så läser jag vidare i Språktidningens senaste nummer och sätter kaffet i halsen.

Hon finns inte i Svenska Akademiens ordbok (SAOB) och har aldrig funnits där heller. ”Det kvinnliga pronomenet går inte ens att slå upp i ordboken på sin rätta plats mellan homeopatisk och hona”, skriver tidningen. Det finns inte heller någon hänvisning utan det är först när han slås upp som hon finns med. Då som en formvariant av han.

Jag vet inte hur jag ska tolka det här. Menar SAOB att jag inte existerar? Eller att vi i svenskan ska säga ”han” om alla oavsett kön? Eller kanske ”det”…?

Och språkvetare som brukar beklaga sig över att svenskar allt oftare tar in utländska låneord. Imorgon börjar jag med franskans elle:

”Har du sett Carina?”

”Nej, elle sitter i möte med det.”