En nackdel är att processen ofta kräver lång tid för att de riktigt goda resultaten ska visa sig. Det tar tid att förmå företagen att inse fördelarna med att engagera sig i en dialog med de av sina ägare som ställer andra krav än de rent finansiella. Det finns dock gott om exempel på att företagsledare så småningom ser fördelarna med att ha en nära dialog med sina ägare också när det gäller bolagsansvar. Det kan resultera i viktiga förändringar som företaget kan använda i sitt bygge av företagskultur . Även innan de riktigt tydliga resultaten dröjer ger ofta dialogen positiva fördelar genom att företagen tar klagomål på allvar och hantera dem på ett tillförlitligt och snabbt sätt. De lyssnar mer och lär från dialogen med ägare och andra intressenter.

Alternativet till att engagera sig i en företagsdialog är välja att sälja av innehavet när ett företag inte lever upp till kraven på socialt- och miljömässigt ansvarstagande. Vi på Folksam tvingas från tid till annan att välja denna väg när vi inte får någon positiv respons . När endast uteslutning återstår finns inte längre någon möjlighet att påverka framåt utan endast att bestraffa tidigare handlingar.

Daniel Sachs  som är vd för investmentbolaget Proventus och ordförande i Daniel Sachs stiftelse har skrivit ett intressant debattinlägg i Expressen där han understryker vikten av att näringslivet tar ansvar för mångfaldsfrågorna i samhället. Han pekar på flera viktiga uppgifter för näringslivet. Att sätta sig på läktaren och avstå från att påverka är i detta sammanhang samma sak som att ge upp.

Där presenterar Leif en utmanare till de två ”givna” grupperna av skurkar som kan ställas till svars för den uppkomna ekonomiska situationen; politiker och banker och dess bankirer nämligen de politiker och tjänstemän som skyndade igenom eurosamarbetet utan att ta notis av, utreda, beakta eller bygga in skydd för, de risker som detta nya monetära system skulle medföra. Trots protester från enstaka politiker och tjänstemän, avvek man inte från den inslagna vägen utan var övertygade om att de eventuella problem som skulle kunna uppstå skulle gå att lösas.

Fullständig enighet nås nog sällan i någon diskussion som samlar så många debattglada och intresserade personligheter som detta Kollegium. För egen del, med en bakgrund inte bara för Ja-sidans kampanjorganisation i eurovalet utan även i organisationen Ja till Europa inför EU-folkomröstningen 1994, är det klart att Leifs argument inte är samma som mina egna.

Det som dock lyftes fram, att när den homogena starka skaran beslutsfattare får korn på ett spår så väljer man ofta att isolera sig och utesluta mottyckare och skeptiker, är nog en sanning som vi alla kan känna igen. Att någonstans i klyschan ”ändamålen helgar medlen” så väljer man att inte lyssna på de ”djävulens advokat”, ”motvallskärringen”, ”dysterkvisten” eller vad den nu må kallas, utan man fortsätter på den inslagna vägen. Den tid, den politik, och den insats och mod det krävs att stoppa ett projekts skenande framfart, är inte alltid görbar.

När en ledande befattningshavare inom HQ-bank slog larm om att allting inte stod rätt till, bemöttes hon av kalla handen. Ingen ville ta hennes negativa larm på allvar då det stred mot den satta agendan, de positiva bilder som målats upp och de stundande kvartalsboksluten. Larmen togs inte på allvar, kvinnan hoppade av och vad som hände med HQ-bank vet vi väl vid det här laget.

Eller varför inte ta ett exempel som ligger fotbollssupportern och göteborgaren Leif nära om hjärtat – hans älskade Örgryte IS totala ekonomiska genomklappning. Trots till synes evigt starkt stöd bland sponsorer, trots givna ekonomiska intäkter från förbund, åskådare och försäljning av spelare, så lyckades inte Örgryte ordna upp sina affärer i tid och gick som första svenska elitklubb i konkurs förra året och spelar nu i landets tredje division. Exakt vad som har förekommit i Sällskapets styrelserum är mig inte känt, men det är rimligt att anta att den eller de personer som eventuellt på ett tidigt stadium slagit larm om att någonting inte stämmer när man jämför plus och minuskontona, inte heller vann det gehör som behövs.

Vad har vi då lärt oss av att inte bygga in nationella kontrollmekanismer och styrinstrument i eurosamarbetet, att inte lyssna på varningssignaler om akut ekonomiskt läge i HQ-bank eller i Örgryte IS. Tja, säkert ingenting. För flockmentaliteten och ivern kommer säkert att bestå. Kanske är vi för fega, kanske är vi för ambitiösa i vår iver att iscensätta och fullborda det vi har gett oss an för att våga stanna upp, lyssna och analysera. Oavsett vad vi arbetar eller vad våra hjärtan klappar för, kan det nog vara värt att tid till annan stanna upp och lyssna både på våra egna känslor och farhågor, men även när andra försöker säga oss någonting. Någonting som vi kanske inte vill, men måste, höra. Det är just de nyheterna som är de jobbigaste.

”Så fort det går bra för oss ska nån komma hit och klaga på nåt, de har väl hittat nån bagge de vill rädda” eller ”såna där bakåtsträvande miljömuppar!” eller ”vi måste ju faktiskt ha oljan för att leva det här livet”.

Eller så är det fler än näringslivsfolket som inte riktigt har koll? Jag lyssnade på Maria Wetterstrands sommarprat häromdagen och hon skämtade exempelvis om att folk tror att Miljöpartiet vill förbjuda bilar.

Här är hur som helst ett exempel på en organisation som varken är emot handel, företagande eller utvinning av råvaror. Däremot uppmanar WWF människor att vara engagerade kunder och göra aktiva val och ställa krav på företagen de handlar av. Inte helt olikt vad Folksam tidigare gjort i sin Shoppingguide förresten.

Och här har Greenpeace en kampanj mot skövling av regnskog, men säger ingenstans att själva produkten ska sluta tillverkas och ersättas av kottar.

Visst är det vanligt att människor som bryr sig om miljön också försöker minska sin konsumtion, men är det verkligen samma sak som att vara bakåtsträvande och tillväxtfientlig? Speglar inte kampanjerna ovan en helt annan syn på samhällets utveckling? I de fall jag hört näringslivsrepresentanter argumentera emot miljö- eller klimatarbete genom att kalla det omodernt och bakåtsträvande så har det däremot varit på ett sätt som får mig att damma av det fantastiska uttrycket; den som sa det han var det!

/Emilie Westholm

När de ”mjuka värdena” skulle bli viktiga frågor även för managementkonsulter har jag funderat en del på. Det har varit rätt mycket vi mot dem inom CSR-frågorna. De jobbar med företagets strategier och vi, ja vi vill rädda världen? Ja, lite hårddraget kanske det kan stämma, även om allas vårt slutmål borde vara bättre bolag, både ekonomiskt och moraliskt.

Som ekonomistudent i Uppsala i början av 2000-talet så fanns CSR inte på schemat och jag minns särskilt ett seminarium där en lärare hävdade att ”företags enda mål är att leverera vinst till sina aktieägare, så vad har etik med det att göra”. Troligen sa han det mest för att provocera fram en diskussion i den ganska blyga gruppen. Det var dock bara jag och en annan tjej som sa emot honom med argument som att företag som Body Shop minsann klarat av både att leverera vinst och vara etiska. Med det seminariet i minnet gör nyheter om en lovande framtid för CSR-chefer mig väldigt glad. Likaså att allt fler universitet satsar på kurser som handlar om CSR, bland annat just Uppsala Universitet. /Uppdatering: Ännu mer om CSR och och utbildningar!

Men ännu gladare blir jag av att läsa om vilket case de deltagande ekonomistudenterna i KPMG’s International Case Competition fick att lösa i finalen. Enligt en artikel i Realtid.se fick de tre timmar på sig att förbereda ett fall om BP och oljeutsläppet i Mexikanska golfen. Ett så tydligt exempel på när CSR inte bara är en del av utan faktiskt ÄR affärsverksamheten.

Handelsstudenterna, som kom tvåa i finalen efter amerikanska studenter, presenterade en lösning som gick ut på att kortsiktigt fokusera på hur krisen skulle hanteras och samtidigt satsa hårt i en PR-kampanj där bolaget tar fullt ansvar för det som hänt för att rädda varumärket. En del av problemlösningen handlade också om att BP på lång sikt ska bygga en organisation som både minskar risken för liknande händelser och har bättre beredskap när det händer.

En av studenterna berättar för Realtid.se att:

Jag och de andra i laget tycker om det här, vi älskar att jobba som managementkonsulter.

Kära managementkonsult, du hade lika gärna kunnat säga att du älskar att jobba som CSR-konsult.   

/ Emilie Westholm

Den frågan ställde jag på TeliaSoneras bolagsstämma i går eftermiddag. Ja, jag uttryckte det lite mer bolagsstämmo-mässigt: TeliaSonera är verksam i många länder som i olika mån har en historia som inte alltid kan förknippas med respekt för medborgerliga fri- och rättigheter. TeliaSoneras etiska uppförandekod är dock beroende av de rättsliga ramar som finns i respektive land. Hur hanteras fall där dessa nationella lagar kommer i konflikt med internationationella humanitära rättigheter och normer som framgår av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna? Vilket väger tyngst i ett skarpt läge?

VD Lars Nyberg svarade då:

• att TeliaSonera följer de lokala lagarna
• att TeliaSonera inte har kompetens för att avgöra om det finns någon konflikt med FN konvetioner
• att det inte går att få licens i dessa länder om man inte förbinder sig att följa de lokala lagarna

Det kändes rätt konstigt att höra detta från ett företag som ägs till 51 procent av Svenska och Finska staten. Speciellt som flera av världens stora telekomföretag har tagit steget och beslutat sig för att försöka sätta internationell  rätt före lokala lagar när stora humanitära värden står på spel. Google och Yahoo har lärt sig en hel del av sina äventyr i Kina.

Här följer ett litet axplock för hur det ser ut i dessa länder beträffande frihet och MR.  Var det kommer ifrån? Svenska regeringens egen webbplats om MR och CIA Factbook

Kazakstan Yttrande- och tryckfrihet föreskrivs i konstitutionen men respekteras inte alltid i praktiken. Censur är enligt medielagen förbjudet men vissa ämnen som kritikmot presidenten och mot korruption på hög nivå är ändå tabubelagda.Trakasserier och misshandel av journalister från oberoende medier som uttryckt kritik mot regeringen förekommer i relativt stor omfattning. Myndigheterna kan också återkalla den nödvändiga registreringen för utgivning för att ingripa mot media. Av denna anledning är självcensur en vanlig företeelse. Till bilden hör också att flera medieföretag, såväl nyhetsbyråer, radio- och tv-kanaler samt tidningar, ägs av presidentens familj eller närståendepersoner. Lagen kräver att alla former av medier, utom internetsidor, registreras. Regeringen kontrollerar de största dagstidningarna. Även tidningar, somofficiellt är oberoende, tar i många fall emot statliga bidrag.

Azerbajdzjan  Grundlagen föreskriver yttrande- och pressfrihet och förbjuder uttryckligen censur. Myndigheterna använder emellertid en rad metoder för att förhindra fri debatt och kritiska röster. Tidningarna är beroende av staten för tryckning och distribution. Regimkritiska journalister kan berövas sin lön. Företag som annonserar i oppositionsvänliga tidningar råkar i svårigheter. Journalister oskadliggörs genom ärekränkningsmål. Inför risken av en förtalsprocess iakttar många tidningar självcensur. Azerbajdzjans advokatsamfund har beräknat att antalet journalister som ställdes inför rätta i ärekränkningsmål under 2007 var tio gånger fler än under 2005.

 Uzbekistan  Diskriminering inom arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion eller politisk åsikt är visserligen förbjuden men förekommer likväl i viss utsträckning. Alla arbetare har laglig rätt att bilda eller ansluta sig till fackliga organisationer. De fackföreningar som finns bedöms dock vara starkt centraliserade och beroende av regeringen. Tvångsarbete är likaså förbjudet men rapporteras förekomma – särskilt i samband med bomullsskörden. Uzbekistan har inte tillträtt konventionerna om förbud mot barnarbete (nr 138 och 182) och ej heller konventionen om föreningsfrihet och förhandlingsrätt (nr 87).

Tadzjikistan Respekten för mänskliga rättigheter brister fortfarande på många områden i Tadzjikistan. Det politiska systemet är mycket präglat av att landet är en enpartistat med stark presidentmakt. Oppositionspartier har ofta nekats denregistrering som krävs för att få verka. Det rapporteras regelbundet om tortyr i häkten och fängelser, ofta som ett sättatt tvinga fram bekännelser. Internationellt gjorda åtaganden har svårt att ipraktiken tränga igenom en rätts- och polisapparat, som fortfarande bär en klarsovjetisk prägel. Den dömande makten, som enligt konstitutionen ska vara oberoende, står i många fall under inflytande av den politiska makten.Presidenten har makt att, med parlamentets godkännande, tillsätta och avsättadomare. Utbildningsnivån på landets domare är förhållandevis låg och mutor till åklagare och domare och andra former av korruption är vanligt förekommande. Inte minst gäller detta hos rättsvårdande statstjänstemän somhar till uppgift att förhindra narkotikasmugglingen genom landet från Afghanistan.

Georgien Författning förbjuder tortyr, men allvarliga kränkningar förekommer, även om läget förbättrats på senare år. Rapporter om tortyr, polisbrutalitet, förnedrande behandling, framtvingade bekännelser och påhittade eller planterade bevis (framför allt narkotika) förekommer fortfarande. Det georgiska parlamentet har en uttalad målsättning att all ny lagstiftning skastå i överensstämmelse med Europaråds- och EU-normer och övriginternationell standard. Rättssäkerheten är dock bristfällig och det främsta problemet är bristande tillämpning av lagarna.

Moldavien I praktiken kontrolleras media, särskilt TV, men även radio och tidningar, av regeringsmakten. Åtgärder för att reformera rättssystemet och förbättra situationen har vidtagits de senaste åren som ett led i uppfyllandet av EU-Moldaviens handlingsplan. men fortfarande återstår mycket arbete innan Moldavien kan anses ha ett oberoende rättsväsende och en fungerande demokrati. Romerna är en särskilt utsatt grupp och drabbas också i högre grad av polisvåld och trakasserier. Även vissa religiösa grupper utsätts för diskriminering och trakasserier. HBT-samhället möter fortsatt en starkt negativ attityd.

Situationen i artikeln/åtalet är snarlik den som jag upplevde vid grannskapets lokala café. I det fallet såg jag själv hur sopgubbar stolpade in i caféts kök, hämtade lite sopor och återvinningsmaterial (!?) och sedan helt öppet berättade vad de ville ha.

”Jag tar två sånnadäringa röda drycker” sa den ena och pekade mot caféts mest exklusiva flaskor saft.

”Nä, de stora. Å så ses vi imorgon”. Med dryckerna i ena handen, soporna och återvinningsmaterialet i den andra, stolpade sopgubben ut till väntande åk och försvann.

Nu kanske vän av ordning tycker att detta inte är någon stor sak och att det kanske ändå kan finnas någon hejd på hur politiskt korrekt jag väljer att skriva. Ja, det kan stämma. Samtidigt är det väl ändå själva sjutton hur vissa personer väljer att sätta vanliga spelregler och ekonomi ur spel för egen personlig vinning.

Självfallet kostar sophämtning pengar. Det innebär att några väljer att inte ha daglig hämtning av sopor. Valet är då att förvara soporna till dess att sopgubbarna enligt avtal ska komma, eller se till att soporna försvinner på annat sätt. Kan soporna då försvinna via en sopbil utan att det kostar mer än några av ”de stora röda flaskorna” saft så är det ett lågt pris.

Men det är lik förbaskat fel. Och ett exempel på den vardagskorruption som finns runt omkring oss och som vi kanske inte ser eller ens reagerar på. Men nästa gång vi pratar om hur korrupta och mutade alla andra är, helst de i andra länder, så kan vi väl alla tänka på hur många ”sopgubbar som får saft”-situationer vi känner till i vår egen närhet.

Idag skriver byggbolagets vd i SvD om den ”häxprocess” han anser att tv4 utsatt honom för och hur orättvist han blivit behandlad sett utifrån de pressetiska regler som tv4 säger sig följa. Bolaget har ju vunnit mot familjen i svensk domstol, så då måste väl det här ändå vara överspelat?

Well, det här påminner en del om hur vissa företag vi träffar resonerar. Det är viktigare att följa lagen – oavsett hur lagen är skriven – än att själv fundera på hur företagets anställda borde bete sig. Hur vill man egentligen framstå? Och i förlängningen; vilken människa vill man vara?

I det här fallet är det naturligtvis svårt att exakt veta vad som gäller i huset som var med i tv-programmet. Tv är tv och journalistik är ja, journalistik. Men av bilderna att döma framstår det som minst sagt märkligt att badrummet där vattnet rann bort från golvbrunnen ut i hallen skulle vara byggt på rätt sätt.

Att Järntorgets vd sen anser att tv4 ”sätter sig över lagen”… Välkommen till verkligheten! Tredje statsmakten kallas så av en anledning och det tillhör en demokrati att även rättssystemet granskas.

Många klagar på journalister och visst blir det tendentiöst ibland för att inte säga rent felaktigt. Men om vi tänker efter så tror jag vi alla föredrar medier som är fria att granska än motsatsen.

Till Järntorgets vd har jag i övrigt bara en sak att säga: Anfall är inte bästa försvar.

/Emilie Westholm

Pälsar. I Alexander Portnoys bok ”Portnoys bekännelser” skrivar han appropå freudiansk felskrivning att ”furget” is exactly how a prostitute would misspell ”forget” resonemanget kommer ifrån det faktum att kvinnor klädda i päls manifesterar något annat än att hon fryser och behöver nägot värmande på kroppen.  Den päls kvinnan är klädd i har, nästan utan undantag, för det mesta finansierats av någon annan än kvinnan själv. En Call Girl blir en Hålldam i samma stund hon erhåller ett pälsverk. På samma sätt fungerar denna rollförskjutning på  finansiären ifråga. Han förvandlas från en ”Torsk” till en ”Sugar Daddy”. 

Den pälsköpande mannen visar för kvinnan ett påtagligt bevis på att han har låtit sig bli känslomässigt erövrad. Ur mannens vinkel kan han se det som ett bevis på att han äger henne. Det handlar som så ofta om makt.

Men det finns också sätt att manifestera gradskillnader med hjälp av pälsverkets design. Lilla fru Fin, med en gedigen överklassbakgrund från Djurs- och Drottningholm,  har delgivit mig sin teori om  är att män som köper päls med huva till sin fru eller frilla gör det för att manifestera att det fortfarande är han som har makten i förhållandet.  Det blir  en social kod där en invigd kan artbestämma kvinnans sociala status. En  kvinna som har makten i ett förhållandet,  vägrar därför huva.

Minkplågeriet har alltså sitt ursprung i ett kvinnoproblem. Gör det enklare – skippa både pälsen och huvan. Den som sen vill behålla sin Sockerpappa väljer själv den gyllene buren.