För hela den europeiska marknaden så har tillväxten för ansvarsfulla placeringar varit än större än i Sverige. Mellan 2008 och slutet av 2009 mer än fördubblades det kapital som investerats med någon typ av SRI-kriterium. Enligt Eurosif har ett förvaltat kapital på totalt 5000 miljarder euro någon typ av SRI-märkning.

Och detta trots finanskris! Eller kanske tack vare? Jag är i grunden en mycket optimistisk person och när första chocken vid olika typer av katastrofer har lagt sig så tänker jag ofta på hur mycket positiva förändringar som det tråkiga trots allt kan medföra. Det är väl en typ av överlevnadsinstinkt antar jag. Men finanskrisen kan exempelvis leda till att fler investerare förstår och tar ansvar för hur belöningssystemen utformas, så att de gynnar företaget – och investerarna – på lång sikt. Och BP:s oljeläcka har fått de stora oljebolagen att gå ihop och samarbeta för att förbättra säkerhet både för människor och miljö i samband med oljeborrning i haven. Dessutom har fler fått upp ögonen för de risker som oljebolag står inför och insett att miljökonsekvenser faktiskt också innebär tvära kast i resultaträkningen.

Visst kan man tycka att fler borde fattat mer för länge sen. Men bättre sent än aldrig?

De nya ansvarsfulla pengarna tycker jag vi firar med en gammal favorit:

Click here to view the embedded video.

 Hu, jag blir mörkrädd

9.35 HQ Bank köps av skandalomsusade Carnegie. Behövs strängare regler för bankerna? MATS ODELL, finansmarknadsminister, och CARINA LUNDBERG MARKOW, chef för ägarfrågor i Folksam, samtalar.

Hur hög aggressions nivån var på det hemliga mötet framgår inte. Folksam hade inte fått någon inbjudan. Men vad sjutton Folksam är ju bara den åttonde största ägaren.  Dessutom reserverade vi oss inte,  till skillnad mot de flesta institutionerna,  mot det förslag Svenska staten lade fram. Att mitt under den värsta krisen sedan 30-talet få svart på vitt att man ska få en konkurrenskraftig lön är inte precis vad vilken direktör som helst önskar sig?

Frågan är nu hur TeliaSoneras styrelse har sett till att stämmans beslut genomförts? Lite kan man undra eftersom det på TeliaSoneraswebbsida fortfarande står att;

 Lönen består av en grundlön och en rörlig ersättning. Grundlönen följer lönestrukturen i varje land medan målen för den rörliga ersättningen fastställs i en plan för varje kalenderår och består av en koncernrelaterad del och en länderrelaterad del.

Nivån på den rörliga ersättningen är kopplad till den anställdes position i företaget. Modellen för rörlig ersättning har godkänts av styrelsen. (Här hade man kunnat lägga till: men inte av bolagsstämman)

Nog kan det vara bra med möten alltid,  men varför inte ha några möten där man diskuterar TeliaSoneras omfattande aktiviteter i länder som saknar poitisk stabilitet eller varör inte när styrelsen bedömmer att aktiekursen kan tänkas vara tillbaka på den nivån som därvarnde näringsministern krängde  den till Svenska folket?

Att allt annat än att de fortsätter med utbetalning vore förvånande, att hålla ingångna bonusavtal med de anställda är det bankerna sätter högst. Lagt kort ligger,  ingångna avtal ska hållas. Där har de självklart lagen och avtalsrätten på sin sida.

Trots detta efterlyster jag en etisk diskussion inom bankerna. Det kan ju inte kännas så bra att få en stor rörlig utbetalning medan banken går back och killarna och tjejerna i kassan blir uppsagda? Eller att bonusen kommer från de extra pengar ägarna har betalat in?

Kan inte ägarna se till att bankena ”rensar upp i bonusträsket” är en fråga som ofta kommer upp. Jo, när det gäller bonus till VD och ledning men inte när det förekommer rörlig ersättning längre ner i en organisation. Då är det inte en ägarfråga utan något VD är ansvarig för.

Bankcheferna skulle kunna sätta sig ner och komma överens om en gemensam linje.  Då skulle de kunna ha en diskussion med de anställda och finansförbundet, typ en Stureplansöverenskommelse kanske.

Jag tror det skulle kunna kännas bra för de anställda om de gavs möjlighet att återskapa förtroendet för bankerna.

Jag förutsätter att man omförhandlar befintliga överenskommelser och att resultatet rapporteras till styrelserna och sedan till ägarna. Ägarna är ju inte bara ägare utan ofta också kunder.  Om inte annat så är ägarnas (pensionsfondenas) kunder också bankens kunder. Dessa kunder är just nu förbannade och besvikna. Livet är inte ett kortspel utan ett samspel mellan människor. Ibland måste man diskutera och prata med varandra för att komma fram till vad som är rätt.

I Storbritannien  aviseras en ny snabblagsom ska sätta punkt för kortsiktig ersättning.  Det finns en möjlighet att Borg & Co faktiskt får nog även i Sverige. Det skulle vara unikt med en så snabb lagförändring men det är våra folkvaldas privilegier att ändra spelets regler.

– Man kan inte bara titta på kortsiktig lönsamhet när man sätter bonusarna. Det andra är att man måste väga in hur stora risker man tagit. Tar man väldigt stora risker och tjänar pengar så är det naturligtvis en inte fullt så imponerande prestation. Det tredje är att systemet måste ta in samhällets intressen av stabilitet. Så jag tycker att det naturliga vore att bankerna i sin rapportering till Finansinspektionen fick lämna in sina bonussystem, att man utvärderar dem utifrån de här kriterierna och att Finansinspektionen har det som en del av sin tillsyn.

Det första med kortsiktig lönsamhet begriper man ju. Resonemanget ligger väl i linje med vad Sarkozy och Merkel kommer att föreslå vid ministermötena i höst.

Men det andra?  Menar han att ersättningsnivåerna bör riskjusteras? Vanligtvis finns det en stark korrelation mellan risk och avkastning. Större risker ger större vinster eller förluster. Alla banker är mer eller mindre i riskbranschen. Trixet är att kunna värdera dessa risker och att matcha dessa mot det egna kapitalet. Många risker är idag ”betygsatta” på så sätt att olika låntagare sätts i olika riskklasser. Höga risker ger höga riskpremier och drar därmed mer kapital. Mycket av de finansiella institutens rapportering bl a till inspektionen går ut på att just detta. Det här med riskbedömning är emellertid ingen absolut vetenskap utan bygger på en rad historiska antagande. Detta har vi alla bittert fått erfara under den finansiella jordbävningen. Det är många som är kallade  men få är utvalda när det gäller  att bedömma risker.  Med nuvarande system med fri bonussättning är det ägarnas ansvar att ytterst ta ansvar för vilka risker man kan tillåta. Här har uppenbarlige de flesta aktieägarna i bankerna misslyckats och istället har regeringar och finansministrar fått rycka in när krisen var ett faktum. Att detta skulle avhjälpas genom att ersättningssystemen i förväg ska skickas in till inspektionen för godkännande kanske låter bra i en finansministers öron men sätter han inte lite väl hög tilltro till juristgänget på Brunnsgatan?  Hur ska dessa kunna bedömma om bonussustemen hotar den finansiella stabiliteten? Och om de har fel, vad händer då?

Kanske har Borg den planerade Super Finans Inspektionen i åtanke. En sådan tillsammans med nationella inspektioner skulle självfallet kunna sätta upp tillämpningsföreskrifter för bonusar. Kommissionen, CEBS,  har tagit fram ett antal kriterier och som  man menar skall var uppfyllda för att ersättningar skall vara förenlig med sund bankverksamhet.

Principerna innebär i korthet att ersättningspolicyn skall:

• Vara i linje med företagets och individens mål
• Genomlysning gentemot interna och externa intressenter
• Kontroll när det gäller tillsyn och beslutsfattande
• Mätbara prestationer
• Proportionalitet mellan olika typer av ersättningar

Låt oss hoppas att det var detta han hade i tanken. Principerna kan tyckas vara rätta och rimliga även om inte alla ägare delar denna uppfattning. Det bästa hade varit om aktieägarna hade tagit ett större ansvar för systemen, tillsammans eller var för sig. Här skulle pensionspengarna verkligen kunna göra skillnad.

Nicolas Sarkozy, Frankrikes president, har uppmanat till en rad initiativ för att begränsa överdriven belöningar t ex  en övre gräns för hur stora bonusar ska kunna vara, skatter på bonusutbetalningar  samt regler för att begränsa den totala bonuspoolen så att de står  i proportion till bankernas intäkter. ”-Jag vill att banker som inte följer reglerna ska straffas”, säger Sarko. I Frankrike kommer två tredjedelar av bonustilldelningen hållas inne i  upp till fem år. Och om bankerna går back ska de inte betalas ut. 

Angela Merkel sade i en tysk TV-intervju i går  ”det är verkligen irriterande  vissa banker behandlar bonusfrågan precis på samma sätt som innan finanskrisen”

Tillsammans kommer dessa två att uppmana sina kolleger på G-mötena att sätta press på de nationella bankerna.

Stackars Fredrik och Anders som kommer att få förklara varför den delstatliga svenska banken låter bonusregnet strila i takt med höstregnet.

 Sen finns det ju ett Carnegie till. Det gamla vanliga Carnegie som innehåller allt det aktieägarna trodde att de ägde.  Det verkar vara ett företag som sjuder av liv. Ny ledning, ny styrelse, nya ägare och en helt ny stil trots att mycket är sig likt.

Det händer allt som ofta att jag har synpunkter på olika företags samhällsansvar. Det handlar om miljö, klimat, belöningssystem, jämställdhet, etik och hållbarhet. Ibland har jag tom konkreta tips om vad de skulle kunna förbättra. Under Carnegiestormen hände det vid ett par tillfällen. Jag tyckte att man borde försöka föra in ett etiskt tänkande i verksamheten genom konkreta åtgärder som utbildning och strategiska ställningstaganden. Detta tyckte dåvarande ledningen var hysteriskt roligt och mycket naivt. Jag vet inte hur nya ledningen ställer sig men det värmer trots allt att man på hemsidan har en helt ny flik som heter Ansvarsfullt företagande. Där hittar man både miljö policy och statement om mångfald. Detta bådar gott inför framtiden och det ska bli spännande att se hur detta kommer att påverka företagskulturen och om det kommer att återge Carnegie något av dess forna glans. Det är bara tråkigt att de gamla aktieägarna inte får vara med om detta.  ‘

Jag har en lite konspirationsteori om varför egentligen det blev som det blev. Den går ut på att det gamla Carnegie fick bli ett exempel för androm till varnagel. Lite som på medeltiden när brottslingar halshöggs och steglades,  dvs likdelarna sattes upp på vagnshjul för att ruttna sönder, ätas upp av kråkor samt efter några månader rakas  ner i en grund grop på avrättningsplatsen . Allt i syfte att processen skulle vara avskräckande nog för att medborgarna skulle hålla sig på den smala stigen. Min teori är att det var ungefär ett sådant resonemang som låg till grund för statens hantering av Carnegie och dess aktieägare.  Om det nu var så verkar det haft en viss effekt. Aktieägare i olika förlustdrabbade banker har snällt pytsat in extra kapital när det börjat osa katt. Ingen bank verkar speciellt attraherad av att plötsligen få Bo Lundgren i porten hävdandes att det är han som bestämmer nu.

Så här i efterhand framstår de medeltida rättssystemet som barbariskt och omänskligt men på den tiden var det lagligt. Om det är lagligt det staten gjorde mot Carnegie återstår att se. Än så länge tyder det mesta på att finansiell halshuggning är tillåten. Men för att detta ska bli accepterat även av Carnegies gamla aktieägare krävs det en betydligt större öppenhet i från myndigheternas sida. Det är dags att häva alla sekretesser och lägga papperna på bordet. Låt processen ha sin gång och låt prövningsnämnden få fatta ett beslut. Det var öppenhet och transparens som saknades, gör inte om samma misstag.

Marknadsbevisen, som uppgick till ca 25-30 miljarder handlades friskt på marknaden. Det utbröt i det närmaste panik bland aktörerna, fonder och institutioner, ingen ville sitta med svartepetter och hela företagscertifikatmarknaden havererade. Bankerna var ännu mer panikslagna eftersom det var uppenbart att svartepetter hade permanent uppehållstillstånd i deras kreditportföljer. Om detta och om vad som hände före och efter kan man läsa i den mycket intressanta boken ”Jacobs Stege” skriven av Jacob Palmstierna.

Jacob Palmstierna är en legendarisk bankchef som började sin karriär i Wallenbergsfären. När han stod på toppen av sin första karriär var han VD i Skandinaviska Enskilda Banken. Hans mormor var Rut Wallenberg, syster till häradshövdingen Marcus Wallenberg.  I slutet av 80-talet misstänktes han för skattebrott i samband med husaffärer. Trots att han så småningom blev friad raserades hans ställning totalt, han blev ovän med sina Wallenbergska släktingar och tvingades bort från banken. Så här i efterhand har vi som skattebetalare anledning att prisa hans olycka eftersom den ledde till vår gemensamma lycka. Detta genom att han via sin insats i den statliga krisbanken Nordea var med och räddade stora värden åt oss alla. Jacob skriver utförligt om alla turerna i 90-taletsbankkris. Dessa var både dramatiska och ibland hjärtlösa. Det är smått ironiskt att JP och Nalle Wahlström ”lyckades” med att få Erik Penser att ge upp och kasta in handduken när JP:s efterträdade i SEB misslyckades med samma taktik i Nyckeln när de försökte tvinga Anders Wall & CO att ställa upp och ta ansvar för företagets förluster. Det är kanske att gå för långt men jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om inte Wallenbergarna hade motat bort en av ”Wallenbergandans” främsta kulturbärare och det i stället hade varit JP som hade skött ”förhandlingarna” med Nyckelns huvudägare, då en gång för länge sedan? Hade den svenska bankkrisen utvecklats på samma sätt? Hur mycket betyder en person? Hade det ens funnits en halvstatlig svensk bank vid namn Nordea eller hade det bara varit ett svart hål i statskassan?

Hur som helst är JP en intressant person. Min egen erfarenhet av honom är begränsad men jag har trots allt träffat honom vid några tillfällen. Det var under perioden mellan hans två karriärer. Han satt inhyst på den sk ”Elefantkyrkogården” på Birger Jarlsgatan. Han var väldigt offside och ägnade bl a sin tid åt några större stiftelser. En av dessa var kund på den avdelning inom SEB som jag var chef för. Det ingick då i mina förpliktelser att vid några tillfällen följa med den kundansvarige upp till JP för avrapportering. Dessa besök följde en bestämd ritual. Vi fick göra en föredragning för JP alltmedan han satt tillbakalutad och långsamt förde fingertopparna emot varandra. Stämningen var spänd och vi drog nervöst igenom agendan. Vi hade all anledning att känna oro för så snart han misstänkte minsta lucka i presentationen log han ett sardoniskt leende och kom med en dräpande tillrättavisning. Jag blev faktiskt smått förbannad på karl när jag upptäckte hur han njöt av att klippa till. Även efter många år mindes jag honom som en elak jävel. Jag insåg förstås att detta var en ofullständig analys av JP som person men inte förrän jag läst hans memoarer har jag förstått att jag hade bode rätt och fel. Läs själva och möt en sammansatt person som det är svårt att inte förstå och tycka om.

Förra hösten medverkade han i Janne Josefssons ”Debatt” på temat bankkris. Janne J frågade honom vad det berodde på att dagens bankdirektörer fick så mycket mer betalt än vad han fick under sin glans dagar. JP log då sitt sneda leende och de vassa huggtänderna glimmade till och sa – Det måste bero på att de är så mycket skickligare än vad jag var. Ironi när den är som bäst.

Är detta rätt? Tja, i rent juridisk mening så är det självklart att en ingången löneöverenskommelse ska hållas men dessa firmor får ofta betala ett högt pris när de håller vad de lovat sina specialister. Som skäl för att ha denna typ av ersättningar framförs ofta att ” det är praxis i branschen” och ”vi måste ha det såhär för att kunna konkurrera om de bästa medarbetarna”. Det ska med andra ord löna sig för firman och dess aktieägare.  Det förefaller vara en logisk tankekjedja; hög lön, attraktiv arbetsplats, nöjda medarbetare som jobbar skjortan av sig borde ge hög vinst och därmed klirr i aktieägarnas kassa.  Problemet är bara att det inte finns många exempel på att detta resonemang stämmer. Hela den finansiella krisen motsäger resonemanget.

Det som är bra är att det kommer fram i ljuset genom att man numera redovisar rörliga löner tydligare. Bonus är nämligen som champinjoner, de trivs bäst i mörker.

Bonusproblemen är dock inte ett isolerat Swedbank eller SEB problem. Det finns i hela branschen fortfarande system som inte riktigt håller för att lyftas fram i ljuset. Systemen måste helt enkelt konstrueras om. Konstigheter som att specialister kan lyfta bonus pg av ett kortsiktigt tradingresultat i egen portfölj framstår inte som speciellt begåvat med tanke på vad som hänt i firmor som förfinat just sådan system. Att ge en VD möjlighet att pensionera sig vid 55 års ålder med en livsvarig årlig pension om 8 millar är nog en variant som SHB:s egen seglande Arne von Anka kommer att få vara rätt ensam om.

Som aktieägare och pensionssparare vill jag ha ändamålsenliga belöningssystem som premierar långsiktig relativ överavkastning inte kortsiktigt speck eller vansinnes utlåning. Jag tror att de firmor som har modet att införa dessa enkla principer kommer att bli vinnare. Det är nämligen inte alltid snabbvägen är den snabbaste. Vetenskapsradion rapporterade idag om några matematiker  vid Princeton som hade räknat på om det verkligen lönade sig att ta rullbanden fram till gaten på flygplatser. Det gjorde det inte, det går snabbare att gå bredvid!

För övrigt tyckte min man att det var hysteriskt roligt när han kikade över min axel och såg att talespersonerna för två av bankerna heter Back och Backtemar. Passande namn tyckte han och skrattade rått trots att jag försökte intyga att båda herrarna är hederliga och begåvade.

- Det är precis som med köttfärs: det måste vara rätt information till konsumenten, var min självklara reaktion på det avslöjandet.” 

Det var detta citat från förra året som gjorde att jag började hoppas på en finansmarknadsminister värd namnet. Just information till kunder och sparare ligger mig varmt om hjärtat allt sedan min tid som fondbolags VD. Jag tillhör dem som tror på att människor kan fatta rationella val även beträffande sin pension. För att kunna fatta kloka val krävs det dock att informationen är tydlig och lätt att ta till sig. Hög risk ska framgå, låg lika så. Är det en etiskfond så ska det vara lätt att se vilken etik som ligger tillgrund för urvalet och hur etiken påverkar fondinnehavet.  I Almedalen flaggade han också för att det kommer en förändring i den flyttskatt som hindrar svenska fondsparare från att byta fonder.

Men det är inte detta som jag tycker är mest spännande med denne politiker utan istället hur han tydliggjort AP-fondernas ansvar som ägare genom det nya ägardirektivet.  Enligt en initierad källa så ”hastades”  ägardirektivet fram av regeringen. Odell håller inte med om detta och jag är böjd att tro honom.  Jag tror att de visste vad de gjorde och att det är ett viktigt steg mot en gemensam uppfattning kring vilka krav fonder och pensionsförvaltare ska ställa på börsbolagens ersättningssystem. 

Ägardirektivet ska sättas i samband med de principer för ersättning EU Kommissionen, CEBS,  tagit fram och som skall var uppfyllda för att ersättningen skall vara förenlig med sund bankverksamhet.

Principerna innebär i korthet att ersättningspolicyn skall:

• Vara i linje med företagets och individens mål
• Genomlysning gentemot interna och externa intressenter
• Kontroll när det gäller tillsyn och beslutsfattande
• Mätbara prestationer
• Proportionalitet mellan olika typer av ersättningar

CEBS beslut innebär att principerna skall vara införda före utgången av tredje kvartalet 2009. Tillsynsmyndigheter som inte infört principerna skall ange varför så inte skett enligt principen ”comply or explain”.

Kommissionen har antagit två rekommendationer som avser ersättningar. Den ena utgör ett komplement till tidigare utfärdade rekommendationer om ersättningar till ledande befattningshavare i börsnoterade bolag medan den andra är en ny rekommendation om ersättningspolicy inom finanstjänstesektorn. De båda rekommendationerna åtföljs av ett gemensamt meddelande där kommissionen utvecklar motiven för rekommendationerna.

De två rekommendationerna utgör en första etapp och innehåller en rad rekomendationer. ;edlemsstaterna bör se till att företagen tillämpar när de utformar och tillämpar en lönepolitik som belönar långsiktig hållbar utveckling. För att reformen på området ska bli framgångsrik krävs en regelrätt kulturell förändring på de berörda företagen. Genom att lägga fram sina rekommendationer nu söker kommissionen uppmuntra företagen att tillämpa principerna om hållbar ersättningspolicy, när de ser över sina anställningskontrakt för 2010.  Källa Fondhandlarföreningsns Nyhetsbrev nr 6 2009

Dessa rekomendationer ska dessutom följas upp med lagstiftningsåtgärder.

Mycket litet har hittills rapporterats i frågan i Sverige. Fokus gjorde en intressant intervju med Martin Andersson, chef för Finansinspektionen i våras.

Under Sveriges EU-ordförandeskap till hösten kommer vi att ha en särskilt central roll…Sverige kommer att driva frågan om en europeisk finansinspektion under EU-ordförandeskapet så att den kanske kan införas redan nästa år.

Kommissionens direktiv kan läsas här. Vad man säger är att som steg ett rekommenderar man företagen till självreglering. Steg två innebär lagstiftning. Först för banker och andra finansiella företag sedan överväger man att lagstifta även  för andra noterade bolag.

I rekomendationerna för alla bolag är de viktigaste punkterna:

• Ersättningspolicyn är central
• De ledande befattningshavarnas ersättning ska tjäna som riktmärke för alla ersättningar i ett företag
• Det ska finnas en gräns (2 år)  för avgångsavederlag och sådan ska inte betalas ut vid misslyckanden.
• Det ska finnas  en stark kopplingen mellan lön och resultat.
• Det ska finnas en balans mellan fast och rörlig lön. 
• Rörliga delar ska omfattas av förutfastställda och mätbara resultatkriterier.
• Det ska finnas en balans mellan lång- och kortsiktiga resultatkriterier.
• Rörlig lön ska inte betalas ut direkt utan skjutas upp (3 år)  i tid.
• Man ska kunna återkräva rörliga ersättningar som utbetalats på grundval av uppgifter som senare visat sig vara felaktiga. (Clawback kallas det)
• Det är av avgörande betydelse att aktieägare och särskilt institutionella investerare använder sina rösträtter.
• Styrelsen ska inte ha aktieoptioner.
• Det ska finnas ersättningskommitter där ledamöterna kan området och som är oberoende från företagsledningen.

För bankerna gäller  samma men något hårdare bandage Den viktigaste skillnaden är att det det tillkommer myndighetstillsyn. Kreditinstitut och värdepappersföretag kommer att bli skyldiga enligt lag att ha en ersättningspolicy som är förenlig med en effektiv riskhantering, och tillsynsorganen kommer att kunna vidta åtgärder om kreditinstituten och värdepappersföretagen brister i detta hänseende:

• Ersättningspolicyn i finanstjänstesektorn bör ha en lämplig balans mellan rörliga och fasta delar i ersättningen för att vara förenlig med och främja en sund och effektiv riskhantering. .
• Ersättningens fasta del bör vara tillräckligt hög, så att personalen inte förlitar sig enbart på bonusen.
• Den rörliga delen kopplas till prestation, och större delen av den bör utbetalas senare
• Rörliga ersättningar bör uppfylla vissa prestationskriterier, som ska utformas så att det långsiktiga resultatet gynnas och den bakomliggande prestationen justeras för risk, kapitalkostnader och likviditet.
•  Man ska kunna återkräva rörliga ersättningar som utbetalats på grundval av uppgifter som senare visade sig vara felaktiga.
• Ersättningspolicyn bör utmärkas av öppenhet och insyn och vara tydlig, väldokumenterad och innehålla regler för att undvika intressekonflikter.
• Detta innebär även att styrelsen ska ansvara för övervakning av ersättningspolicyns tillämpning för finansinstitutet som helhet, med lämplig medverkan av interna kontrollfunktioner, personalavdelningar eller experter samt aktieägare.
• Styrelseledamöter och annan personal som utformar och tillämpar ersättningspolicyn ska vara oberoende.
• Offentliggörande av ersättningspolicyn i finansinstitut är ett nödvändigt villkor för en effektiv övervakning.
• Aktieägarna bör få akdekvat, tydlig och lättbegriplig information om ersättningspolicyn.
• Tillsynsorganen ska, med hjälp av sina instrument, se till att de finansiella instituten i största möjliga utsträckning tillämpar principerna för en god ersättningspolicy och har en ersättningspolicy som är förenlig med en effektiv riskhantering.

Är det här att betrakta som ett ingrepp i ägande rätten? För min del har jag svårt att se det men jag är övertygad att vi kommer att få höra detta från några håll. Kollegiet för bolagsstyrning gnölar i sitt remisssvart och i sin årspapport. Kollegiet vill hellre ha den svenska modellen med självreglering.  Jo visst självreglering låter väl fint men med tanke på hur handlingsförlamad och i vissa delar rent motsträvig de svenska aktörerna har agerat så skulle det förvåna mig om självregleringen får ännu en chans. Verkar därför rätt osannolikt att just Sverige ska klara sig med självreglering om resten av unionen ska få lag och myndigheter på halsen.  Svenskt Näringsliv har ännu inte fattat galoppen utan tror fortfarande att det handlar om AP-fonderna.   Mats Odell och hans direktiv till Ap-fonderna fram står i ljuset av dessa förändringar som både framsynt och adekvat. Han kommer också att spela en viktig roll när det gäller att genomföra direktivet nu när Sverige har EU:s klubba i ett halvår..  Ett gott råd till denna Goa Gubbe är därför – Behåll hjälmen på, Du kommer att behöva den.