Jo, visst kan jag förstå att ingen vill att deras varumärke ska förknippas med en svältande pojke. Men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte förstå hur LVMH inte hittade någon annan lösning på sitt problem än att stämma konstnären Nadia Plesner. Massor av företag – lyx såväl som budget – har på olika sätt visat sitt stöd för både klimatet och miljön, kvinnors rättigheter och jag vet inte allt. Så varför skulle LVMH inte ha kunnat vända det här till sin fördel och i och med det även till Darfur-barnens fördel? Är det inte lyx att sälja dyra handväskor där 1 procent av intäkterna går till svältande barn?

Jag förstår verkligen inte det här. Och kolla gärna LVMH:s uppförandekod förresten.

Konstnären målade för övrigt en tavla efter att hon fått höra att upphovsrättsintrånget inte gällde om avbildningen av väskan ingick i en sådan. Här är den

/Emilie Westholm

Bananer spelade senast huvudrollen i filmen Bananas!*  som handlar ett dussin latinamerikanska arbetare som söker ekonomisk kompensation och upprättelse av Dole som har sanktionerat användandet av gifter som gjort några av arbetarna sterila.  

Idag är det dock inte Dole utan branschkollegorna Del Monte som slår världen med häpnad. De har nämligen kommit på den revolutionerande nyheten att förse bananer med ett skyddade hölje.

Vän av ordning, och bananer, skulle kanske invända att naturen har tagit hand om just den saken på ett alldeles förträffligt sätt redan. Den delen av bananen som man äter ligger skyddad av ett så kallat skal. Som är väldigt lätt att ta av och som inte kräver att en ingenjör och en marknadsförarare slår sina kloka huvuden samman och uppfinner en plast med ”Controlled Ripening Technology”.

Men så resonerar inte Del Monte som istället gärna ser att deras premium bananer, de som ska under sloganen ”Natural Energy Snack on the Go´” säljas på gym, mackar och i affärer.

Del Montes förklaring till behovet av ytterligare hölje är att bananer redan idag förvaras och exponeras skyddade av papp vilket krävs för att hålla dem färska. Med denna plast behövs inte pappen.

Jag vet inte hur situationen är på amerikanska mackar, eller var man nu de facto kommer att sälja de plastförpackade bananerna, men när jag igår köpte min klase frukostbananer hos den lokala handlaren så låg bananerna exponerade nakna som gud skapade dem på ett fruktberg jämte de likaledes nakna polarna apelsin och äpple. Behovet av skyddande papp och plast verkar således vara en lokal föreetelse om det nu inte är någonting annat som spelar in.

Kan bara inte sätta fingret på vad som kräver att bananerna kläds i plast.

Oftast är det en mer eller mindre vederhäftig undersökning som ligger bakom rubriken. Nu senast är det Aftonbladets alltid lika animerade Robert Collin som drar en av sina favvo-teser – Män kör bättre  än kvinnor.

Även denna gång ligger en undersökning till grund för artikeln. Det lite märkliga denna gång är att försäkringsbolaget  IF:s undersökning visar att det är män som kör ihjäl fotgängare i 15 av 16 fall.

Av detta drar Collin  den något märkliga slutsatsen att män kör bättre än kvinnor. Kansker har jag en annan bild om vad som utmärker en bra förare än vad han har. I min värld står egenskapen att inte köra ihjäl fotgängare för en rätt stor del av det som kännetecknar en  skicklig  förare.  Collin har uppenbarligen inte riktigt samma uppfattning. Exakt vad han bygger sitt resonemang på framgår icke men det har eventuellt något att göra med gener, uppfostran och väldigt mycket med dockvagnar att göra. 

 Tjejer kör helt enkelt för mycket dockvagn. På grund av detta blir de inte bara sämre bilförare utan också hjälplösa trafikoffer. Männen kör helt enkelt ihjäl kvinnor på grund av att de kliver rakt ut i gatan med skygglappar åt sidorna och gärna med barnvagnen som en murbräcka framför sig. Intressant teori onekligen,  om än helt och hållet sprunget ur Collins manligt vältränade hjärna och utan minsta spår av vetenskaplig fakta. Bristen på vetenskapliga fakta kan möjligen ha att göramed att Collin har haft mycket svårt att finna några dokumenterade bevis  för sina teorier. Jo föresten, för ett par veckor sedan återgav han följande sedelärande berättelse ur sin egen trafikvardag:

Senaste för ettpar veckor sedan klev en ung mamma ut på överångsstället framför nosen på mig. Med barnvagnen som murbräcka och utan att vrida på huvudet en enda grad åt mitt håll. Jag bromsade in, vevade ner rutan och föreslog i vänlig ton att hon borde se sig för. Och fick svar på tal, i betydligt mindre trevlig ton: DET ÄR DU SOM SKA STANNA. OCH DU FÅR BETALA 3 000 I BÖTER OM DU KÖR! Sen marscherade hon vidare. Nöjd med att ha vunnit fajten.

Försäkringsbolagen har redan bestämt sig i frågan – och de har data att backa upp det med.  All erfarenhet  pekar på att  unga män  har mer riskfyllda körvanor än unga kvinnor. Män mellan 16 och 25 löper  mycket större risk att bli  inblandade i olyckor, eller bötfällas  för trafikförseelser. (Källa: Insurance.com). Enligt TrafficSTATS,  en  amerikansk riskanalysstudie,   har män en 77% högre risk att dö i en olycka jämfört med kvinnor. Till tröst för Collin ska dock sägas att mellan åren 1975 till 2007 ökade antalet kvinnliga dödsfallmed 1 procent jämfört med 11 procents minskning för manliga bilister.   Läs gärna Folksams Trafiksäkerhetsblogg.

Men som sagt,  allt beror ju på vad man menar med ”bättre”.

Det finns mycket att säga om BP och dess ledning och ordförande, en hel del har Carina redan skrivit i tidigare inlägg och annat har beskrivits i media. Klart är att BP sågas dygnet runt i amerikansk tv. Är det inte direktsändningar från Louisiana där pelikaner tvättas rena från olja och fiskare som bedrövade frågar sig vad de nu ska leva av, så är det politiska debatter ledda av Larry King eller evighetslånga-skämt från Jay Leno eller Letterman. ”Small people” är redan en klassiker.

Vi diskuterade tidigare idag om Svanbergs framträdande kunde ha varit ett exempel på ett försök att verka jordnära och sympatisk, något som retorikexperter tydligen också funderat över. Precis som vi resonerat här om att ”den lilla människan” är något som många i Sverige talar om, så vill ingen vara en liten och därmed indirekt sagt en obetydlig människa. Men ikväll fick jag höra ytterligare en anledning till varför just valet av uttrycket ”small people” var så fel i försöket att blidka arga och ledsna amerikaner. Över en drink med en amerikan (kompis till en kompis) som inte visste särskilt mycket om BP:s ordförande, mer än att han sagt konstiga saker, kom det fram att ”small people” eller ”little people” sedan några år associeras minst sagt impopulära Leona Helmsley – en kvinna som för ett par år sen blev världskänd för att ha testamenterat hela sin förmögenhet till sin hund. Innan dess var hon dock känd i USA för skattebrott och ett påstått uttalande om att ”only the little people pay taxes”. Med en snabb googling hittade jag även en rätt rolig krönika om just detta: Oops! The new voice of BP is channelling Leona Helmsley

Denna syn på en styrelseordförandes uppgift är intressant att jämföra med vissa personers syn även på företagens uppgifter och ansvar. En del anser inte att företag ”behöver” ta ansvar för annat än sin egen verksamhet, och inser då inte att miljö- och klimatpåverkan och arbetsvillkor både i den egna verksamheten som hos leverantörer faktiskt är en del av bolagets kärnverksamhet.

Samma old school-syn på en ordförandes uppgift gäller när någon säger att Svanberg inte ”behöver” uttala sig eller visa vad han står.

Vad är det som avgör vad någon behöver eller inte behöver göra? För BP har Svanbergs osynlighet uppenbarligen lett till kritik både mot honom som person och mot bolaget. Precis som ett företag som struntar i miljön eller sina anställda med största sannolikhet får sitt agerande kritiserat, om inte omedelbart så definitivt längre fram när något riktigt allvarligt faktiskt inträffar. BP är ju ett tydligt exempel även på en sådan händelse.

För företagets bästa och därmed även för aktieägarnas bästa borde Svanberg hantera situationen annorlunda. En styrelseordförande med en så hög ersättning som han är det faktiskt inte orimligt att kräva betydligt högre prestationer ifrån. Och om inte pengarna räckte, så önskar jag att en ordförande i ett bolag, som orsakar så stor skada som BP just nu, kände tillräckligt med empati att han enbart utifrån det valde att göra sig tillgänglig. Varför inte grabba en spade på stranden?

Som vid många andra prisutdelningar så baseras de på subjektiva bedömningar, och Lennart har säkert verkat för fotbollens bästa. Men jämförelsen med Hammarskjöld känns ju lite… tja, långsökt.

Herr Johansson, som tidigare har varit ordförande för den europeiska fotbollsorganisationen UEFA, sa vid en intervju med engelska radiostationen BBC så här inför dam-EM

”Det skulle sälja om man får se en tjej spela på planen och bli svettig i det regniga vädret. Sen kommer hon ut från omklädningsrummet och ser alldeles underbar ut. – Det skulle sälja.”

Johansson upplevde dock att han blivit felciterat och utvecklar därför sina tankar i Aftonbladet några dagar senare:

– ”Då sa jag det att de där flickorna som kämpar och spelar och svettas, att när de kommer ut från omklädningsrummet så är de som vilka damer som helst. Som använder produkter som är lämpade för damer. ”

Detta är inte enda gången som Lennart hamnat i blåsväder. Efter ett besök i Sydafrika sa Lennart så här till Aftonbladet:

”Hela salen var full av svartingar och det blir jävligt mörkt när de sitter tillsammans. Är de dessutom ilskna så är det inte så jävla muntert.”

Fotbollskanalen får gärna dela ut priser till vilka de vill men jag vet inte om jämförelsen med en av Sveriges främsta diplomater Dag Hammarskjöld känns helt rätt. Om skribenterna på Fotbollskanalen inte känner till Hammarsköljds gärningar så rekommenderas http://www.daghammarskjold.se/biografi/ som innehåller mycket om hans liv och gärningar.

Lagrell jämför sig själv med statsministern och Johansson blir liknad vid Hammarskjöld.
Själv tänker jag mer på Stefan & Krister.

 Men om någon känner för att sms:a mig så vill jag meddela att jag nås på mobilnummer 0708-31 52 13

En ilsken bankirMorgan, från Wikipedia

Man skulle kunnat tro att Kollegietsför svensk bolagsstyrnings förslag till reglering av ersättningar till de högsta cheferna i börsens bolag, skulle vara ett tydligt förtroendegivande förslag  som ligger mycket nära EU Kommissionens rekommendationer särskilt som att de befintliga reglerna i bolagslagen är på förslag att helt tas bort. Så är dock  knappast fallet och det är mycket tveksamt om detta är svaret på luttrade aktieägares böner om ett regelverk som återger förtroendet för näringslivet. 

Kollegiets bonus regler har inte kommit till på grund av att fondbolag och storägare har fått nog av undermåliga belöningssystem utan är istället ett resultat av att en statlig utredning: Förenklingar i aktiebolagslagen m.m.(SOU 2009:34) inte anser att  att bestämmelserna om ersättning till ledande befattningshavare i aktiemarknadsbolag är värda att reglera i svensk lagstiftning och att de istället borde ersättas med självreglering.

Finansinspektionen delar dock inte utredningens optimistiska syn på marknadens förmåga till självreglering utan skriver i sitt remissyttrande: ”att det sänder direkt felaktiga signaler till företagen och samhället i stort att föreslå en återgång till självreglering i en fråga som har så stor betydelse för förtroendet för aktiemarknaden och den finansiella sektorn”. 

Det blir rent  komiskt   när de säger att styrelsen ska ”överväga om en viss del av utbetalningen av ersättningen ska villkoras av att de prestationer som den grundas på är hållbara över tid”. Är det tillräckligt att ”överväga”? Precis som styrelserna ”överväger” att bolaget ska ta hänsyn till klimatet? Eller när valberedningen ”överväger” att rekrytera styrelsemedlemmar av båda könen?

Jag skriver om detta i en debattartikel i Dagens Industri. Jag tycker att lagens  främsta uppgift i det häravseendet är att se till att bolagsledningarna inte utnyttjar detförtroende som de har fått från aktieägarna. Ersättningsreglerna ska också ge aktieägarna en bättre insyn.

Det är fritt fram att ge synpunkter på Kollegiets förslag ett par veckor framåt. Dessvärre är nog prognosen för några större förändringar rätt dyster. En av förklaringarna till detta är att kollegiets ledamöter till en stor del är en del av problemet istället för lösningen.

Eftersom jag är optimist av naturen så hoppas jag ändå på ett mirakel. Det har hänt förr. När President Franklin D. Roosevelt, Joseph P. Kennedy, Sruppdraget somordförande för landets Finansinspektion var det många som befarade att detta skulle bli en katastrof eftersom attKennedy Sr var ökänd för ett antal tveksamma börsaffärer. Det visade sig emellertid att det var ett genidrag att sätta bocken somträdgårdsmästare och under Kennedy Sr:s tid  reformerades U.S. Securities and Exchange Commission, SEC:s arbete på ettgenomgripande sätt. Hans kunskap om definansiella marknaderna gjorde honom väl skickad  att identifiera de områden som krävde uppmärksamhet från tillsynsmyndigheten. En av de viktigaste reformerna var kravet för företagen attregelbundet arkivera årsredovisningar hos SEC istället förhos bankirfirman Morgan (just detföregångaren till Morgan Stanley). När den sluge FRD  fick frågan hur han vågadesätta en sån skurk som chef för inspektionen svarade han ” It takes one to catch one”.