Där presenterar Leif en utmanare till de två ”givna” grupperna av skurkar som kan ställas till svars för den uppkomna ekonomiska situationen; politiker och banker och dess bankirer nämligen de politiker och tjänstemän som skyndade igenom eurosamarbetet utan att ta notis av, utreda, beakta eller bygga in skydd för, de risker som detta nya monetära system skulle medföra. Trots protester från enstaka politiker och tjänstemän, avvek man inte från den inslagna vägen utan var övertygade om att de eventuella problem som skulle kunna uppstå skulle gå att lösas.

Fullständig enighet nås nog sällan i någon diskussion som samlar så många debattglada och intresserade personligheter som detta Kollegium. För egen del, med en bakgrund inte bara för Ja-sidans kampanjorganisation i eurovalet utan även i organisationen Ja till Europa inför EU-folkomröstningen 1994, är det klart att Leifs argument inte är samma som mina egna.

Det som dock lyftes fram, att när den homogena starka skaran beslutsfattare får korn på ett spår så väljer man ofta att isolera sig och utesluta mottyckare och skeptiker, är nog en sanning som vi alla kan känna igen. Att någonstans i klyschan ”ändamålen helgar medlen” så väljer man att inte lyssna på de ”djävulens advokat”, ”motvallskärringen”, ”dysterkvisten” eller vad den nu må kallas, utan man fortsätter på den inslagna vägen. Den tid, den politik, och den insats och mod det krävs att stoppa ett projekts skenande framfart, är inte alltid görbar.

När en ledande befattningshavare inom HQ-bank slog larm om att allting inte stod rätt till, bemöttes hon av kalla handen. Ingen ville ta hennes negativa larm på allvar då det stred mot den satta agendan, de positiva bilder som målats upp och de stundande kvartalsboksluten. Larmen togs inte på allvar, kvinnan hoppade av och vad som hände med HQ-bank vet vi väl vid det här laget.

Eller varför inte ta ett exempel som ligger fotbollssupportern och göteborgaren Leif nära om hjärtat – hans älskade Örgryte IS totala ekonomiska genomklappning. Trots till synes evigt starkt stöd bland sponsorer, trots givna ekonomiska intäkter från förbund, åskådare och försäljning av spelare, så lyckades inte Örgryte ordna upp sina affärer i tid och gick som första svenska elitklubb i konkurs förra året och spelar nu i landets tredje division. Exakt vad som har förekommit i Sällskapets styrelserum är mig inte känt, men det är rimligt att anta att den eller de personer som eventuellt på ett tidigt stadium slagit larm om att någonting inte stämmer när man jämför plus och minuskontona, inte heller vann det gehör som behövs.

Vad har vi då lärt oss av att inte bygga in nationella kontrollmekanismer och styrinstrument i eurosamarbetet, att inte lyssna på varningssignaler om akut ekonomiskt läge i HQ-bank eller i Örgryte IS. Tja, säkert ingenting. För flockmentaliteten och ivern kommer säkert att bestå. Kanske är vi för fega, kanske är vi för ambitiösa i vår iver att iscensätta och fullborda det vi har gett oss an för att våga stanna upp, lyssna och analysera. Oavsett vad vi arbetar eller vad våra hjärtan klappar för, kan det nog vara värt att tid till annan stanna upp och lyssna både på våra egna känslor och farhågor, men även när andra försöker säga oss någonting. Någonting som vi kanske inte vill, men måste, höra. Det är just de nyheterna som är de jobbigaste.

Det är rubriken på ett blogginlägg på Greenpeace svenska hemsida där de uppmärksammar KPA:s senaste reklamfilmer.

Vi tycker att det är skoj att filmerna uppskattas och uppmärksammas.

För att komma till blogginlägget, klicka här! 

Och om ni vill se KPA:s reklamfilmer så klickar ni här.

Vid ett sådant möte träffade vi i somras några tyckare och tänkare som milt uttryckt inte riktigt delade vår uppfattning om hur påverkan kan se ut. Där någonstans, reciterades uttryck som att ”CSR är den röda vänsterns trojanska häst” och att Greenpeaceaktivister är ”Grönsakskommunister”.

Med den inställningen är det klart att representanter från Folksams grupp för Ägarstyrning kanske inte direkt har möjlighet att nå hela vägen fram och förklara vitsen och vinsten av ömsesidiga bolag. Eller att påverkan bäst bedrivs i form av dialog. Utan här gäller det att ducka för de verbala smockorna och någorlunda diplomatiskt förklara varför vi ändå kan gå till arbetet med rent samvete och med hopp om en förändrad och bättre värld.

Faktum är att de är ytterst få personer som möter oss på detta sätt. Istället för Folksam överlag mycket beröm för det gedigna och uthålliga arbete som vi ägnar oss åt när det gäller påverkan av bolag. Det handlar till syvende och sist om hur vi kan förklara för våra kunder, våra ägare, varför det är en bra idé att inte bara förränta spararnas och ägarnas pengar på bästa sätt, utan att även göra det på ett långsiktigt hållbart sätt. Helt i linje med Folksams vision. Det tycker vi att vi gör, och att vända sig till dessa lite mer… motsträviga men engagerade personer brukar oftast sluta i att de faktiskt förstår varför vi gör detta. Och att det är bra att vi gör det.

Med nästan 300 miljarder kronor i förvaltat kapital är Folksam en av Sveriges största institutionella ägare. Vi har genom vår storlek, och de många människor som vi direkt och indirekt företräder, en möjlighet att göra skillnad; att få företag att lyssna på oss.

Så när vi nu sitter och småfnittrar åt de penibla verbala tjuvnypen så vet vi att vårt samvete i alla fall är rätt. Frågan är om detsamma gäller för den som sa det?

I samband med Folksams hundraårsfirande (2008) så hände mycket skoj. Bland annat presenterades många av de reklamaffischer som använts av Folksam under åren. De bilderna letade sig till slut ned till digitalt format på en dvd-skiva som hamnade i händerna på Barbro Gustafsson som var hundraårsgeneral och ansvarig för firandet. I samband med Barbros pension så ”promenerade” skivan med bilderna vidare och vi kan därför tid till annan lägga upp några av våra personliga favoriter ur det digra utbudet.

Om du inte kan hålla dig till nästa uppdatering på detta ämne så kan du ta del av dessa affischer på den gång som går ovanför matsalen och som förbinder S och L-husen.

Dagens bild heter ”Kamrat på vägen” och är en del av någonting som inte jag känner till men som kallas ”Ungdomsgiven ´57″.

Det här är tredje året som vi har en intagit en uttalat aktiv roll i samband med att vi närvarar på årsstämmorna i de största innehaven och tar en uttalad aktiv roll. Vi tror att vi genom att ställa frågor inte bara i direktdialog med företagen, utan även via just årsstämmorna som är en lite mer offentlig tillställning än när vi ses mellan skål och vägg, kan bidra till att öka intresset för de frågor som vi driver, nämligen frågor om miljöarbete, arbete med mänskliga rättigheter, jämställdhet, ersättningsprogram med mera.

Sammanställningen i rapporten bygger på de frågor som vi ställde och hur vi uppfattade att vd:n eller ordföranden svarade. Det är väl lika bra att vi här och nu flaggar för att det kan ha smugit sig med något fel, där vi hört eller uppfattat fel. Till skillnad från mejlfrågor eller debattartiklar i tidningar, så dokumenteras svaren inte riktigt på samma sätt när de ställs muntligt.

Vi hoppas att ni finner sammanställningen intressant. Har ni några frågor eller synpunkter, får ni gärna höra av er till oss på vår gemensamma mejladress corporate-governance@folksam.se.

Vi välkomnar Karin till Folksam med att hon får välja ut sin alldeles egna favorit ur den digra samlingen av gamla Folksamaffischer som hänger ovanför matsalen i Skanstull.

Om det är någon annan som har en favoritaffisch från samlingen så mejla så ska vi se till att lägga upp den på bloggen.

Totalt blev det 1,25 procent av Statoils aktier som röstade för resolutionen. Det motsvarar, enligt uppgift från Greenpeace, ungefär 6,5 miljarder norska kronor.

Så även om det inte blir en seger så till vida att Folksam och KPA Pension röstade för en resolution som gick igenom, så är det ändå en tydlig markering till Statoil, och deras största ägare den norska staten, att oljesandsfrågan engagerar och mobiliserar många.

Förutom Folksam fanns även representanter från norska investerare, från Kanadas ursprungsbefolkning, från ungdomsförbund och en före detta Stortingsledamot på plats. Störst intryck gjorde dock den unga kvinnliga anställda på Statoil som ställde sig i talarstolen och berättade att hon med sina 76 aktier i bolaget inte gillade oljesandssatsningen.

Och så var det där med att ställa frågor på stämman.

Folksam har ju som princip att alltid passa på att ställa en fråga till styrelsen eller vd. Denna gång var frågan ställd till koncernchefen Helge Lund och löd något förkortat och förenklat – vid vilket tidpunkt, vilket år, räknar Statoil med att nå ekonomisk break-even på sin oljesandssatsning och kunna göra vinst.

Då alla frågor fick ställas i sjok ett efter det andra, hade koncernchefen och ordföranden att svara i den takt och på de frågor som de önskade därefter. Svaret på Folksams fråga blev ett svar på en annan fråga, som inte ställdes, nämligen svaret på vid vilket pris per fat olja som oljesandsutvinningen blir lönsam (vilket enligt koncernchefen är $70-80 för den som undrar).

Ibland brukar man säga att ett icke-svar också är ett svar, men det finns ju gott om möjligheter att ställa den, och liknande frågor i våra fortsatta kontakter med bolaget.

Om någon undrar om Statoils inställning till oljesanden och varför det är bra även om nu det finns vissa aktieägare som är emot, så rekommenderas en titt på deras speciella oljesandssida. Värt att nämna är också det ”report card”  som Statoil nyligen presenterade. Där presenterar bolaget nyckeltal för energianvändning, CO2-utsläpp med mera i samband med bolagets oljesandsverksamhet. Det är en redovisning som vi gillar och som deras kollegor i branschen gott får ta efter.

I år har vi dock valt att göra ett avsteg från huvudregeln att endast besöka svenska stämmor och kommer därför att vara på plats på Statoils stämma i Stavanger för att på plats visa vårt stöd för, och rösta för, den resolution som Greenpeace och WWF har lagt på Statoils årsstämma. Innehållet i resolution finner ni här och är en uppmaning till Statoil att avbryta sin satsning för att utvinna olja ur oljesand. Detta är tredje året i rad som de lägger fram denna resolution, och också tredje året som vi stödjer den. Förhoppningsvis fortsätter den positiva utvecklingen att fler och fler aktieägare stödjer resolutionen.

Medan resolutionen tar sikte på de miljömässiga ingreppen i naturen och konsekvenserna på miljön, har vi valt att också bevaka och ifrågasätta de ekonomiska riskerna som denna satsning innebär. Vi anser att ett företag, som är sprungen ur den rika norska oljefyndigheten, genom sin satsning i Kanada utsätter sig själva för nya och större risker och också ändrar bolagets profilering. 

I anförandet på stämman imorgon så kommer vi att framföra ett antal invändningar och frågor som vi har för den finansiella aspekten av oljesandsutvinningen.

För vi är bekymrade. Det krävs enorma insatser för att utvinna olja ur oljesand. Förutom de stora ingreppen i naturen så är det omgärdat med stora risker för framtida kostnader som till exempel för återställning av mark, framtida koldioxidskatter, ersättning till ursprungsbefolkning och det faktum att oljan är så mycket kostsammare att framställa än konventionell olja från till exempel Nordsjön.

Vi kommer därför att be Statoils vd att berätta vid vilken tidpunkt i framtiden som man räknar med att de ekonomiska investeringarna i oljesandsutvinningen kommer att bära frukt, det vill säga när man når ekonomiskt break even för sin insats, och samtidigt be vd:n berätta vad man baserar denna prognos på.

To be continued…

Situationen i artikeln/åtalet är snarlik den som jag upplevde vid grannskapets lokala café. I det fallet såg jag själv hur sopgubbar stolpade in i caféts kök, hämtade lite sopor och återvinningsmaterial (!?) och sedan helt öppet berättade vad de ville ha.

”Jag tar två sånnadäringa röda drycker” sa den ena och pekade mot caféts mest exklusiva flaskor saft.

”Nä, de stora. Å så ses vi imorgon”. Med dryckerna i ena handen, soporna och återvinningsmaterialet i den andra, stolpade sopgubben ut till väntande åk och försvann.

Nu kanske vän av ordning tycker att detta inte är någon stor sak och att det kanske ändå kan finnas någon hejd på hur politiskt korrekt jag väljer att skriva. Ja, det kan stämma. Samtidigt är det väl ändå själva sjutton hur vissa personer väljer att sätta vanliga spelregler och ekonomi ur spel för egen personlig vinning.

Självfallet kostar sophämtning pengar. Det innebär att några väljer att inte ha daglig hämtning av sopor. Valet är då att förvara soporna till dess att sopgubbarna enligt avtal ska komma, eller se till att soporna försvinner på annat sätt. Kan soporna då försvinna via en sopbil utan att det kostar mer än några av ”de stora röda flaskorna” saft så är det ett lågt pris.

Men det är lik förbaskat fel. Och ett exempel på den vardagskorruption som finns runt omkring oss och som vi kanske inte ser eller ens reagerar på. Men nästa gång vi pratar om hur korrupta och mutade alla andra är, helst de i andra länder, så kan vi väl alla tänka på hur många ”sopgubbar som får saft”-situationer vi känner till i vår egen närhet.

I går ställdes samma fråga till ett annat börsbolag och svaret denna gång var bra mycket bättre.

Något förkortat löd frågan:

I bolagets koncernledning finns endast män. Som investerare tycker vi att en sådan homogen sammansättning inte är optimal. Hur resonerar ni från bolagets sida; är detta någonting som ni försöker ändra på och hur ser könsfördelningen ut på chefsnivåerna under koncernledningen?

Svaret från, den manlige, verkställande direktören löd ungefär:

För oss är det två saker som är riktigt viktiga när vi rekryterar. För det första: den vi rekryterar ska vara den bästa kandidaten vi kan få tag på. Det ska vara en person med rätt bakgrund och med rätt kompetens som är bäst skickad att klara av uppgiften. För det andra: alla individer som vi rekryterar ska också passa in i gruppen, i laget. Vi tror att den bästa gruppen består av en blandning av kompetenser och bakgrunder, blandning av kön och ålder. Vi tror att en mångfacetterad grupp möter frågor och utmaningar på olika sätt vilket bolaget tjänar på.

Till detta kan läggas att andelen kvinnliga chefer på nivån under koncernledningen ökar. Det finns även ett antal chefer som vd:n tror kommer att göra fortsatt karriär inom och uppåt i bolaget.

Det svaret var som musik i våra öron. Det är exakt så vi vill att bolagen ska resonera och följaktligen ett svar som både inspirerade och gav hopp om framtiden. Den dagen bolaget i fråga också kommer att kunna leva som de lär, och faktiskt har en representativ del kvinnor i ledningsgruppen kommer vi att applådera dem än mer. Men med tanke på att detta tänk finns inom bolaget och att vd:n var väldigt övertygande när han berättade detta, ser vi framtiden an med tillförsikt.