Vid barnskorna brast det

En sådan här dag med bonusar och Saab affärer högt på agendan kan det vara nyttigt att skifta perspektiv för att kunna sätta saker i sitt rätta sammanhang.

Det är sextiofem år sedan idag AuschwitzBirkenau befriades.  Än finns det överlevare kvar som kan vittna om ett av de största övergrepp mot människor som någonsin utförts. För fem år sedan, strax före 60 års dagen, var jag på en konferens i Krakow. Krakow ligger endast ett par mil från Auschwitz-Birkenau. Jag hade en eftermiddag över och tog därför tillfället i akt att åka dit. Det som slog mig var att det ”såg ut precis som på film”.  Lite overkligt och mycket dystert.

Jag hakade på en tysk skolklass för att tjuvlyssna på deras guide. Vi vandrade in genom den ödestigra portalen med den osannolikt cyniska sentensen. Gick längs järnvägsrälsen där dödens tåg stannade med alla de olyckliga. Tog ett djupt andetag och gick in i ”tvättrummen” där duscharna flödade gas istället för vatten. Fortsatte in i utrymmet med ugnarna allt medan det kändes som om en järnklo grep tag om hjärtat. Skolklassen som bestod av 15-16 åringar, började vandringen hyfsat muntert med lite fniss och stoj så där som ungar i den åldern gärna beter sig. De tystnade mer och mer. Efter det ofattbara stoppet bland ugnarna hade stojet helt lagt sig. Några flickor var glansiga på ögonen men lyssnade uppmärksamt på guidens obärmhärtigt sakliga beskrivning. Bara ett par av de tuffaste killarna såg fortfarande oberörda och rätt likgiltiga ut.

Vi vandrade vidare genom de olika byggnaderna. Förhörsrum, huslängan för de politiska fångarna, avrättningsmuren. Till slut befann vi oss inne i en röd tegelbyggnad där man hade samlat de hemska lämningar som man ofta sett i filmer och i böcker. Högar med skor, väskor, löständer, hår m m. Tuffa gänget höll fortfarande ut.

20080801_1972494405_buty_4Så kom vi till en sal med en rätt liten glasmonter. I denna hade man samlat de små klädesplagg och tillhörigheter som är det enda som återstår från de små barn som kom till lägret. En liten nalle, en skallra, en napp. När de förut så sturska killarna ställdes inför denna absurda syn brast det för dem. Först snyftade en till. Sen nästa,  och inom några sekunder föll tre killar bokstavligen ihop framför våra ögon. Tårarna rann i floder och guiden och deras lärare fick leda  dem ut ur byggnaden. Det var rörande och lärorikt på samma gång. För mig var det en viktig påminnelse om värdet av att behålla Auschwitz-Birkenau som både ett minnesmärke och som ett redskap för att berätta om vad som hände för kommande generationer. När den sista överlevaren är borta finns inte längre några som kan vittna. Men montern med sitt ohyggliga innehåll tiger inte.

Taggar:

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

2 kommentarer

Edna

Tack för artikeln!! Mycket bra skrivet! Rörande ang pojkarna… Vill också åka dit någon dag. Men då behöver jag någon stark som kan ta hand om ”mina rester”, för det kommer inte vara mycket kvar av mig efteråt…

ivar

Tänkvärt!
”Nie wieder” som många Judar säger (Aldrig igen).

Men samtidigt är människan en ond varelse titta bara på de läger som uppstod i forna Jugoslavien.

Må vi ALDRIG glömma det hemska som har hänt.
(Jo jag har varit i Dachau och det var nästan lika hemskt det)

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *