Boven i dramat kallas allokering

Del 3                                     

Det går alltså inte att avgöra med säkerhet om det lönar sig med aktiv eller passiv förvaltning.  Det finns egentligen inte mer än en sak med kapitalförvaltning som är riktigt säker:  Det som betyder mest för avkastningen är hur fördelningen mellan aktier och obligationer ser ut. Det brukar man kalla för  allokering  dvs fördelning mellan olika tillångsslag.

Kostcirkeln

från Wikimedia

från Wikimedia

Allokering innebär att man regelbundet fördelar om tillgångsslag som aktier, korta räntor och obligationer i en förvaltning. Det är lite som kostcirkeln för vad man bör äta och inte äta. Man brukar skilja på strategisk och taktisk allokering. Strategisk allokering är en  portföljs långsiktiga fördelning, där man utgår från vilken risknivå som behövs för att matcha skulderna, i det här fallet pensionsutbetaltningar, med. Ju högre andel aktier, desto högre förväntad avkastning och risk. Taktisk allokering är en portföljs fördelning på kort sikt utifrån aktuellt marknadsläge. Allokeringen är  avgörande för värdeutvecklingen. Numera sitter det ofta ett antal kvant matematiker och räknar på risk och avkastning.  Själva förvaltandet har mer och mer blivit en process där man försöker styra avkastningen inom givna ramar.

Chans och Risk

När det moderna AP-fondsystemet skapades beslöts samtidigt att de skulle få ha en högre maxandel aktier (70 %)  i portföljerna. Man ville med detta öka chansen till en hög akastning. Men risk och chans hör ihop och ökar man den ena så följer den andra med.

Fondernas långsiktiga avkastning sedan 2001 når inte upp till pensionssystemets mål. Så nu slår den sk Bromsen till och pensionerna sjunker.  I stort sett hela avkastningsproblematiken för AP-fonderna beror på att världens börser mellan 2001 och 2008 har haft en negativ avkastning om -5,7 procent. Och med en stor andel aktier har självfallet AP-fonderna fått mycket stryk. Huruvida förvaltningen har varit aktiv eller indexbaserad spelar mycket liten roll i sammanhanget.  

Anders Borg har alltså rätt i att den aktiva förvaltningen givit ett klent resultat. Men om han tror att det hade sett bättre ut med en ren indexfölrvaltning så är han fel ute.

Boven i dramat kan kallas allokering

Fondernas strategiska beslut har en avgörande betydelse för fondernas långsiktiga avkastning, konstaterars i en regeringssskrivelse från maj i år. Här har man haft hjälp med utvärderingen av McKinsey. Konsultfirman konstaterar att AP-fonderna torde kunna  förbättra sina förutsättningar att skapa hög avkastning genom långfristiga och medelfristiga allokeringsbeslut, snarare än genom aktiv förvaltning. Enligt McKinsey bör långsiktig allokering vara ett prioriterat område för fondernas ledning. I klartext betyder detta – anställ fler kvantmatematiker. 

Styrelsen ansvarar för allokeringen

I skrivelsen talas också en hel del om vikten av att styrelserna i AP-fonderna besitter hög och rätt kompetens för att kunna göra strategiska bedömningar. Här är jag den förste att hålla med. Tittar vi så på styrelserna så hittar vi, tja lite fack och LO-folk, några pensionerade försäkringdirektörer, en fd Skandialedamot, några kommunalråd, en fd konsumdirektör, en landshövding, en handfull näringslivsfolk med varierande bakgrund samt ett par ex bankdirektörer. Har dessa rätt kompetens för att ta långsiktiga strategiska allokeringsbeslut? Bedöm själva. Jag kan endast konstatera att bland de 40-talet ledamöter på vilkas axlar denna kvalificerade uppgift vilar finns fyra stycken som har egen yrkesbakgrund från kapitalförvaltning och som där rimligtvis har kommit i kontakt med strategiska allokeringsfrågor.

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *