Mitt möte med Vattenfalls vd

Det var hösten 2001. Jag jobbade som skribent vid sidan om plugget och var inbokad för en intervju med Lars G Josefsson, Vattenfalls vd. Mitt uppdrag var att skriva en så kallad copytext, en säljande artikel, för att marknadsföra Vattenfall som arbetsgivare. Det hela publicerades sedan i Framtidsföretagen som gick som bilaga i nån dagstidning, SvD tror jag det var.
 
De möten jag hade med olika storföretags högsta chefer skilde sig mycket åt. En del vd:ar var öppna och glada, andra stressade och småbuttra. Vissa bjöd själva på kaffe och andra hade assistenter som ordnar det åt dem. En del gav ett intryck som med tiden har falnat till ett svagt minne, andra lämnade ett desto starkare avtryck. Avtryck som gjort dem mycket svåra att glömma. Till dem hör Vattenfalls vd Lars G Josefsson.

När jag intervjuade Lars G Josefsson hade han bara varit vd ett år. Det är inte så lång tid. Men jag tyckte ändå att det skulle vara tillräckligt lång tid för att han skulle kunna svara på några enkla frågor om varför just Vattenfall borde vara en students framtida drömarbetsplats. Det kunde han inte. Men han kunde le. Så om jag ställde en fråga han inte riktigt kunde svara på, ville svara på eller av någon anledning bara tyckte var dum så satt han tyst. Och log. Jag var oändligt tacksam över de svar jag istället fick från den unga kvinnan som var ansvarig för studentrelationer. Hon satt med under intervjun och liksom hoppade upp och ned i sin fåtölj när hon berättade om vilka fantastiska förmåner som fanns för dem som arbetade på Vattenfall. Jag minns fortfarande det hon sa om semesterstugorna. Och jag minns att Lars G Josefsson satt bredvid, helt tyst.

Det var en ovanlig intervju, men kanske hade jag inte kommit ihåg den så väl om det inte varit för hur jag blev bemött i övrigt. I receptionen så studsade receptionisten nästan till när jag sa mitt ärende. Och hon var artig enligt alla konstens regler när hon visade mig till vd:s kontor. Så artig att det verkligen krånglade till det. Först skulle hon visa mig till hissen, i den trånga passagen skulle jag sedan gå förbi henne in i hissen. Gästerna först, liksom. Framme vid rätt våningsplan skulle jag sedan gå ut ur den lilla lilla hissen först, alltså förbi kvinnan, något som till och med var tight för en liten person som jag. Det var som om kvinnan var nervös för något, rädd för att göra fel. Som om hon bad om ursäkt för sin existens tusen gånger om. Hon darrade så kopparna riktigt skallrade när hon bar in kaffebrickan.

Ända sedan den där intervjun har jag så fort det dykt upp någon nyhet om ett nytt kolkraftverk i Polen tänkt på mitt märkliga möte med Vattenfalls vd. Och hoppats att det inte varit fler i hans närhet som är så nervösa inför honom som kvinnan jag träffade. Idag, när vi vet ännu mer om de affärer som Vattenfall stått och står bakom, så kan man fråga sig om det var fler som var osäkra i vd:ns närhet. Klart är att organisationen med största sannolikhet hade mått bättre av några som vågat säga ifrån.

Det är synd att Folksam – som arbetar för att påverka de börsnoterade bolag vi äger aktier i – inte har någon motsvarighet när det kommer till de statliga bolagen.

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *