What a fuck is fel?

Det var titeln på  dagens Almedals-gig, trodde i alla fall en ung man som inte förstod skånska, igår när jag berättade var jag skulle prata. I själva verket var titeln ”Var det fackets fel? ” med syftning på finanskrisen. Eftersom det var facket som ordnade seminariet så blev den icke överaskande slutsatsen att man kan skylla en hel del dumheter på facket men dock inte finanskrisen.

Jag menar att finanskrisen liknar många av de tidigare kriserna vi har sett. En överhettad sektor drivs i spinn av enskilda personers uppfinningsrikedom och jakt på ära och berömmelse. IT-bubblan är t ex mycket lik på så sätt att det främst är en förtoendekris. Den här gången var det dock inte cola-pimplande it-entreprenörers drömmar om ”den nya ekonomin” som satte stenen i rullning utan drömmen om ett eget hus bland lågavlönade amerikaner. Roland Spånt visade på  reallönerna för hälften av amerikanerna inte har stigit ett dugg på 30 år. Inte så konstigt att många nappade på de statligt subventionerade bolånen från Freddy & Fanny som erbjöds även till hushåll med begränsad återbetalningsförmåga. Fiffiga finansexperter hittade på ett sätt att förvärra det hela genom att packetera ihop lån där bristen  på  kreditvärdighet hos låntagarna kompenserades av att lånen gavs mot pant i fast egendom.  Risken ”sänktes” genom att man lade ihop dessa i större rater i sub-prime produkter som kunde köpas och säljas. Denna fiffighet visar att bara för att man har en skarp hjärna betyder det inte att man har begripit någonting.

Kapital tenderar att flytta sig till olika sektorer beroende på hur samhället, konjukturen och politiken ser ut. Det kan vara fastigheter (vi är många som minns fastighetskrisen på åttiotalet med viss fasa) råvaror, IT. Målet är alltid det samma – att tjäna pengar. Det svåra med att göra bra affärer är dock att kunna avstå från de dåliga. Varningstecknen har varit många. Statsskulden i USA, lågräntepolitiken, revanschbehovet efter 11 september men också själva girigheten i systemet som t ex investmentbankernas höga skuldsättning och en gammal otäck bekanting – kreditförsäkringar.

Strävan efter att tjäna pengar, att få det bättre har alltid två sidor. Fliten och ambitionen är det ena och den råa girigheten det andra. Att påstå att girighet alltid ”is good” gör nog bara dumliberaler men att förneka den goda kraften i att hårt arbete lönar sig är precis lika korkat.

Ju mer man tänker ju mer inser man att det inte finns ett enkelt svar. Nu ska jag ha lite semester men återkommer med min sommarserie Goa Gubbar. Nästa gubbe ut är Mats Odell.

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *