Har Liza och Mia hittat på hela storyn?

Har med stigande förvåning noterat de konstiga uppgifter som kommer fram kring den serie böcker som handlar om en misshandlad och förföljd kvinnas öde.  Gömda, Asyl och Mias hemlighet. När den första boken kom 1995 var jag mammaledig och råkade läsa den mer av en slump. Trött och seg som jag var av vaknätter och amning var det befriande att läsa en engagerande historia om någon som hade en riktig ”livshistoria” att berätta. Ingen höjdare litterärt sett men vad gjorde det eftersom att den var så gripande i all sin hemskhet. Att det var Liza Marklund som hållit i pennan var en garant för att fakta var korrekta. Naturligtvis undrade jag som många andra hur det hade gått sedan. Svaret kom i Asyl. Här blev historien genast konstigare.  Vad sjutton hade de i Chile att göra? Varför betedde de sig så underligt när de väl var där? Hur kunde kammarrätten skicka iväg en familj  med två mindre barn på det här viset, till ett helt nytt land? Det var fortfarande Liza som stod som författare och därmed garant så då måste det ju vara sant? När Mias dotter sen kom kände  ialla fall jag stor tveksamhet beträffande fakta. Här hade dessutom Liza bytts ut mot Kerstin Weigl. Hon stod inte som författare och det kan man förstå eftersom den inte är särskillt välskriven och är rörig och tjatig.  För mig blev det därför inte fler böcker om Mia. Jag har trots allt trott att den ursprungliga storyn inte var en story utan helt sann precis som det stod på omslaget.  Nu kommer det ett avslöjande av Monica Antonsson där hon påstår att det mesta var en bluff. En lönsam bluff dessutom, för förlaget, Liza och Mia.  Hon har grävt fram en okänd äldsta son, en ytterligare man och en chilenare. Chilenaren är han som kallas för Anders och påstås vara norrlänning i böckerna. Skurken i böckerna visar sig heta Osama och han visar sig glatt på bild tillsammans med sonen och första mannen.  Chilenaren/Anders  har suttit i fängelse i ett  år dömd för mordförsök på Osama. Chilenaren ska ha jobbat för Pinochet. Det ska vara han som varit tvungen att gömma sig. Inte för Osama utan för ilskna landsmän som velat göra choritzo på honom. 

Ja, vad ska man tro? Min slutsats är att man inte ska tro på allt bara för att det står i tidningen.  Carl Olof Schlyter Chefredaktör på Sourze  har gjoirt en intressant intervju med Monica. Jag tror och hoppas också att det faktiskt kommer fram så mycket fakta att alla kan bilda sig en uppfattning om vad som är trovärdigt.  Man ska inte luras och det gäller oavsett om man heter Mia, Liza eller Monica.

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

5 kommentarer

rormok

Visst verkar det rörigt.

Men jag tycker att Liza Marklund verkar vara en seriös, och därmed, faktaverifierande skribent.

Monica Antonsson känner jag inte till, mer än att jag såg henne i morse i Nyhetsmorgon, angående detta.

Men rörigt är, det som sagt.

Carina

Exakt! Liza grävde fram extra material om den dåvarande TCO chefens Björn Rosengrens limosinvanor och pikanta detaljer kring den natt då han var på fyllan och gick på porrklubb. Hennes artilar om jämställdhet har betytt mycket och boken ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” är en av de bästa som skrivits i ämnet. Det tvivel ”Gömda” diskussionen väcker gör mig illa berörd.
Enligt Svensk Bokhandel har Liza PO anmält de tidningar som skriver om Monicas bok. Det tycker jag är läskigt och påminner om ett beteende som många makthavare har använt sig av för att tysta ner obehagliga diskussioner. Det kan väl inte vara omöjligt att låta någon oberoende person, en betrodd jurist eller liknande, granska de källor Liza menar finns i hennes bakgrundsmaterial.

Josef Boberg

”Min slutsats är att man inte ska tro på allt bara för att det står i tidningen.”

Det har Du nog helt rätt i, tyvärr tyvärr… 😥

rormok

– Carina

Om Liza, har ”rent mjöl i påsen”, vilket jag vill tro.
Borde hon snarast återta sin ”heder”.

Om hon kan.

Det kanske inte är möjligt på grund av källskyddet.

Hur som helst, det vore ju bra om ”soppan” klarnade så snart som möjligt.

Johan

Den tredje boken heter väl Mias hemlighet där hon berättar om sin ”förlorade” son. Men jag håller med om att det är rörigt och tjatigt!

Dessutom känner jag i alla de tre första böckerna att allt är fruktansvärt tillrättalagt för att framföra huvudpersonen som en fantastisk människa och nära nog en naturkraft, som omges av onda antagonister, veliga och menlösa välgörare samt helt inkompetenta och småaktiga myndigheter.

Jag kände i Mias hemlighet att det var som en liten flickas sagodrömmar; Först förminskad, slagen och förföljd, sedan kämpa, kämpa, kämpa och till sist hitta sin prins som bygger sitt drömhus till dem med inte mindre än fem(!) badrum!?

Spontant känner jag att boken är skriven av den där personen i skolan som varje år hittade på var han/hon varit på semester och räknade upp alla hollywoodkändisar hon dessutom träffade (inte såg, utan träffade).

Obs! Jag vet att jag inte har några belägg för detta mer än Monica Antonssons bok, men det var min personliga känsla när jag läste Asyl och Mias hemlighet.

/Johan

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *